ÅSIKT

Bland onda sossar

– men bakom klichéerna är ”Kungamordet” en historia som griper.

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Alexandra Rapaport, Reine Brynolfsson och Marie Richardsson i SVT:s dramasatsning ”Kungamordet”.
Foto: Johan Paulin
Alexandra Rapaport, Reine Brynolfsson och Marie Richardsson i SVT:s dramasatsning ”Kungamordet”.

I tv-dramat Kronprinsessan, byggd på danska Hanne Vibeke Holsts succéroman, såg vi Alexandra Rapaports unga kvinnliga miljöminister clasha mot betongsossarna på Rosenbad. Manliga härskartekniker och andra herrklubbstraditioner stoppade hennes ärliga försök att förändra. Kungamordet, uppföljaren i fyra delar med samma regissör, manusförfattare och skådisar börjar i morgon (SVT1 kl 20.30).

Socialdemokratiska makteliten får även denna gång representera patriarkatets ondska, tillsammans med ett gäng labila muslimska hedersmördare.

Det är förenklande, karikerande dramatik som nafsar samtidshistorien i hälarna. När sossarna i första avsnittet förlorar valet är det den riktiga Rapport- Katarina i sammetskavaj som kommenterar. Kul kanske, men den kusliga verklighetskänslan infinner sig först när den fryntlige statsministern sjunker ner på sin säng i sitt Sagerska palats, i bara kalsongerna. Förlorare, trots att han vunnit hemortsrätt i den lyxlevande överhet arbetarrörelsens kamp en gång riktade sig mot. Alltid ensam, aldrig ensam.

När partistyrelsens medlemmar konspirerar bakom ryggen på varandra är bilden gråblå, svartblå, som kyla, sten och skymning. Hemma hos finansministern, teknokraten och psykopaten Gert Jakobsson, där seriens huvudperson Linda i väntan på nästa slag eller spark vimsar omkring och halsar vodka som hon gömt bakom soffans sidenkuddar, är allt oklanderligt nyrikt beigevitt. Kvinnojouren är milt solgul. Den är räddning och asyl både för Linda och finansministerns unga assistent och invandraralibi Yasemin.

Det är synd att det feministiska budskapet måste bekräftas med så övertydliga klichéer. Politikersnacket låter så ekande cyniskt och tomt, och även om det är maktens ihålighet man vill visa kan jag inte låta bli att jämföra med Vita husets babbligt subtila dialoger, eller med en annan tv-serie om makt och maktspel, Damages på TV3 med Glenn Close som djävulsk advokat åt lurade arbetare. Inte lika segt, inte lika präktigt, inte lika säkert vem som är skurk och offer, ond eller god.

Men trots förenklingarna är Kungamordet sevärt, cliffhängarna sitter där de ska och upplösningen är underbar. Marie Richardsons vackra, halvfulla och skadskjutna Linda är kanske en stötesten för styrkans och stridens kvinnor. Men Linda personifierar frågan jag också ställt mig: Måste man alltid kämpa? Måste man krossa motståndaren för att vinna makten, som Machiavelli lärde och Gert Jakobsson citerar? Vem blir man då? Kan man inte bara vara, svag, snäll, sårbar, i behov av skydd och ändå fri och jämlik? Lindas vacklande gestalt rör mig mycket djupare än Rapaports käcka personvalsvinnare Charlotte någonsin gjorde.

FAKTA

Dramaserie

KUNGAMORDET

Efter en roman av Hanne Vibeke-Holst

Manus: Sara Heldt och Pia Gradvall

Regi: Kathrine Windfeld

I rollerna, Marie Richardson, Reine Brynolfsson, Sheraye Esfandyari, Suzanne Reuter, Kenneth Milldoff m.fl

SVT1, månd 18 feb.

Pia Bergström