ÅSIKT

Hur klokt är det här?

KJELL MAGNUSSON jublar inte över Kosovos ”seger”

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Symbol för självständigheten – men hur ska det gå på sikt?
Foto: Krister Hansson
Symbol för självständigheten – men hur ska det gå på sikt?

Albanerna i Kosovo utropade i söndags sin självständighet, vilken förväntas bli erkänd av USA och EU. Så beskrivs scenariot i svenska medier och de flesta ledarskribenter anser att processen är oundviklig och naturlig. Visserligen finns komplikationer, som Serbiens oresonliga motstånd och Rysslands opportunistiska vägran att låta FN erkänna den nya staten. De folkrättsliga konsekvenserna av ett erkännande avfärdas vanligen med att fallet Kosovo är unikt.

Att det är något djupt problematiskt med erkännandet framgår av Carl Bildts påpekande att Kosovo inte kan bli självständigt i samma mening som Danmark eller Sverige, samt att det från EU:s sida handlar om en begränsad självständighet under internationell kontroll. Även detta strider emellertid mot FN-resolutionen 1244 och FN-stadgans principer: man kan, som här, inte med våld bryta loss en del av en stat mot denna stats vilja.

Pådrivna av USA har EU:s tongivande stater ändå fallit till föga. Den lösning man föreslår är egentligen en fortsättning på det nuvarande protektoratet och kan på sikt ge Kosovo den ställning området hade i den jugoslaviska federationen mellan 1974 och 1989: i praktiken en självständig stat – som dock saknar viktiga attribut som tillkommer FN:s oberoende medlemsnationer.

Två huvudskäl brukar anges för ett självständigt Kosovo. Det första är att man inte kan gå emot 90 procent av befolkningens vilja. Ett sådant argument är knappast seriöst eftersom man inte är villig att tillämpa principen i Bosnien och Hercegovina eller delar av Makedonien. Det andra skälet är att man inte kan vänta sig att kosovoalbanerna, efter vad de fått utstå, skulle acceptera att åter bli en del av Serbien. I så fall måste man visa att situationen i Kosovo i jämförelse med liknande fall var så exceptionell att man mot Serbiens vilja måste avskilja provinsen. Detta är inte självklart.

Det upprepas ständigt att Nato ingrep militärt 1999 för att förhindra en humanitär katastrof, kanske folkmord. Ett falskt påstående. Nato började sitt krig eftersom Jugoslavien vägrade att skriva på Rambouilletavtalet. Den humanitära katastrofen var ett resultat av kriget, inte tvärtom.

Konflikten i Kosovo visar däremot att en nationell rörelse som medvetet använder sig av våld för att uppnå sina mål snabbt kan nå framgång om man är allierad med supermakten USA. I det fallet är Kosovo unikt.

Ett självständigt Kosovo innebär att det bildas ytterligare en albansk nationalstat i omedelbar anslutning till Albanien. USA har visserligen, utan större framgång, försökt popularisera beteckningen ”kosovarer” på Kosovos albanska invånare, för att tona ned deras albanska identitet. Det hade varit mer logiskt att enligt principen om nationellt självbestämmande låta Kosovo, eller snarare delar av området, uppgå i Albanien. Med tanke på de idéer som drivit den albanska nationella rörelsen på Balkan under de senaste hundra åren är det naivt att tro att ett självständigt Kosovo är slutpunkten. Varför skulle albanerna i Makedonien nöja sig med mindre? Varför skulle för övrigt kroater och serber i Bosnien inte ha samma rätt? Och hur är det med grupper som överhuvudtaget inte har en egen stat: basker, katalaner, för att inte tala om kurderna?

Det hade varit möjligt för EU att påpeka för USA, vars nationsbyggande på andras bekostnad knappast manar till efterföljd, att den tid är förbi när nya stater bildas i Europa. I stället får olika folkgruppers intressen lösas genom långtgående autonomi, särskilt om man redan förfogar över en egen stat.

Det finns anledning att befara att EU:s principlösa hållning visar sig vara ett fundamentalt misstag, främst eftersom albanernas krav ändå inte tillgodoses. Det kanske mest tydliga exemplet på att det handlar om en artificiell statsbildning är Kosovos flagga. Den röda fanan med den svarta örnen som symboliserat albanernas kamp för frihet och oberoende och som i dag vajar överallt i Kosovo får inte bli den nya statens nationella symbol.

Det är i det närmaste omöjligt för Serbien att integrera en nationellt mobiliserad albansk befolkning som motsätter sig varje band till den serbiska staten – men respekt för folkrätten och alla parters intressen borde ha krävt reella förhandlingar och principiella lösningar. Det är mycket som talar mot ett erkännande av Kosovo under den närmaste framtiden.

Trots åtta års internationell närvaro är Kosovo varken en fungerande stat eller ett rättssamhälle. Grundläggande respekt för mänskliga rättigheter saknas och ingenstans i Europa är romernas situation så prekär. Liksom den serbiska minoriteten lever man i enklaver utanför vilka man av säkerhetsskäl inte kan röra sig fritt. Efter Natos intåg i Kosovo fördrevs på kort tid över tvåhundratusen serber, romer, bosnjaker, turkar och andra icke-albaner. Förmodligen förlorade fler civila livet än under de blodiga striderna 1998. Sedan dess har förföljelserna fortsatt och 2004 inträffade pogromer med mord, fördrivning och nedbrända kyrkor.

I varje annan situation skulle detta vara ett skäl till hårda sanktioner, snarare än belönas med självständighet.

FAKTA

Kjell Magnusson är verksam vid Centrum för multietnisk forskning, Uppsala universitet.

Kjell Magnusson