ÅSIKT

Lust & olust, då och här

ULRIKA STAHRE ser Toulouse-Lautrec – och konstfacks elever

1 av 4 | Foto: The Metropolitan Museum of Art, New York.
Henri de Toulouse-Lautrec, "Soffan" (bilden är beskuren).
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är svårt att visa ikoner av olika slag. För ganska exakt 40 år sedan visade Nationalmuseum senast Henri de Toulouse-Lautrec (1864–1901) och som av en händelse kunde den som var med den gången även se Andy Warhol, på Moderna museet. När historien nu upprepar sig går det nästan inte att tänka förbi de likheter som trots allt finns: båda är mer än kända, båda upplevs framför allt i en populärkulturell eller kommersiell kontext – båda arbetade för den delen kommersiellt – båda omges av rykten om skörlevnad av olika slag, deras konst tog sin näring ur subkulturer, deras närmaste omgivning och vänner utnyttjades/medskapade.

Nå, sammanhangen skiljer sig också väsentligt åt och 1960-talets New York var förstås inte Paris fin de siècle. Bara efteråt kan vi rikta kikaren, bestämma oss för vad som liknar, tänka ”tidsanda”. Det är nu vi intresserar oss för Henri de Toulouse-Lautrecs rollspel, könsöverskridande. Om några decennier kommer vi att se något annat. Och det är nu hans teckningar av prostituerade kvinnor tolkas som inkännande vänporträtt – men också som lätt pornografiska.

Nationalmuseums utställning uttrycker en kluvenhet när det gäller synen på den kvinnliga värld som Toulouse-Lautrec avbildar. Å ena sidan betonas de sociala sammanhangen – kaféteatrarna, dansställena, barerna, bordellerna, det tydligt könade klassamhälle där män kunde röra sig fritt, men där borgarklassens kvinnor hölls hemma och ”den offentliga kvinnan” var den som kunde användas, den som var på alla sätt underlägsen. Arbetarkvinnan, danserskan, servitrisen, fnasket. Å den andra vill utställningen själv betona lusten, dekadensen, den bedagade boudoiren.

Frågan är väl vem som är utställningens subjekt: Toulouse-Lautrec själv, publiken (alltså vi), eller de som skildras. Jag tänker mig personligen att jag inte vill dela utställningsarkitekturens avsiktligt hafsigt övermålade medaljongtapet med någon av de torskar som befolkade Toulouse-Lautrecs barer. Vill Nationalmuseum problematisera betraktarpositionen eller bara gulla med den, det är frågan.

Men i detaljerna är utställningen intressant. Flera namngivna sångerskor finns med, deras liv mer än skymtar förbi. Toulouse-Lautrecs största styrka låg i de djärva perspektiven, beskärningarna, men också i teckningarnas faktiskt helt förföriska känsla för tomhet. Som om ett ansikte kan vila inuti papperet och bara komma fram i det uttrycksmättade: läppar, ögon. De skarpa kontrasterna är det viktiga, männens höga hattar, kvinnornas tyllklänningar.

När franska revolutionen firar 100 år och Paris ser sin största världsutställning hittills, med det nya Eiffeltornet och allt, då öppnar också Moulin Rouge, Toulouse-Lautrecs blivande stamhak och symbolen för den parisiska dekadensen. Konstnärens affischer, inte bara därifrån, är legendariska, lockande och utslitna av idog reproduktion. Möjligen har utställningen också här en styrka, när den (i sidogalleriets fotnoter) beskriver den växande stadens kommunikationsformer och affischkonstens historia.

Henri de Toulouse-Lautrec var en av de allra mest urbana av konstnärerna på Montmartre. De flesta av hans generationskamrater ägnade sig ändå åt någon form av friluftsmåleri om det så bara var någon esplanad – han höll sig till natten, till den offentliga eller semioffentliga lokalen, till det stadsbrus som är människans och där alla till slut befinner sig på en scen. Det är väl därför Nationalmuseum valt att kalla hans ”konstnärsöde” för barnförbjudet. Han kollapsade av syfilis och alkohol, bara 36 år gammal.

I samarbete med Konstfack har den lilla fina utställningen To use Lautrec kommit till. Här är konstnärsödet, staden, kommunikationen, affischen och utanförskapet elegant turnerade i nya verk. Självförtroendet lyser både när Daniel Mencák travesterar Stureplans mingelestetik i en vildsint filmloop, när Lisa Petrelius skapar klänningen som är en ridå, när Johan Thermænius kokar ner små lappar och anslag till poesi med tydliga subjekt, när Jennie Sällströms stad under mikroskopet börjar välla ut. Svälla till sig och bli djurisk. Någonstans där sluter sig cirkeln. Man kunde önska att Konstfacksstudenternas verk hade fått integreras och interagera med Toulouse-Lautrecs. Då hade något kunnat börja hända på riktigt, utan tillkämpad dekadens.