ÅSIKT

Leve det ROSA!

PETTER LINDGREN om en lågstatusfärg och den urbana medelklassens identitetsprojekt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Fan ska vara rosa. Rosa är inte bra någonstans, rosa är den fula färgen. Stackars rosa.

Rosa är en av våra kulturella nyckelsymboler, förklarade Fanny Ambjörnsson häromveckan under Centrum för barnkulturforsknings fria föreläsningar på Stockholms universitet, på temat barn och konsumtion. Alltså en central figur innehållande ett förtätat budskap om de grundläggande värderingar som råder i samhället.

Enligt dessa är rosa spektrumets paria, ett orent kladdande med vitt och rött som visserligen (i rätt nyans) passar på sportbilagor eller Östermalmsynglingar men i slutändan gör småpojkar till bögar. Detta i överensstämmelse med ett genussystem där heterosexualiteten liksom föregivet manliga egenskaper utgör normen och dito kvinnliga ges särställning eller avfärdas som avvikande.

Av någon idiotisk anledning (som inte ens Ambjörnsson förmår reda ut, även om hon säger sig jobba på det) har rosa kommit att förknippas med kvinnlighet, och därav färgens låga status i samhället. Färgen rosa anses till och med så larvig och dum att den bara kan bäras av småtjejer.

Det räcker med att gå in på barnavdelningen på Hennes & Mauritz för att inse att Ambjörnsson har rätt. Det bruna och blå är killkläderna och det röda och rosa är tjejkläderna. (Vad grönt och gult gör nu för tiden får ni veta längre ner.)

Ändå klär vi inte oreflekterat våra tjejer i rosa, menar Ambjörnsson, trots att dessa ofta önskar det själva. Tvärtom har hon hos dagens föräldrar iakttagit en uttrycklig motvilja inför ett sådant klädval. Vem vill väl förpassa sitt barn till en menlöst prinsessfack? ”Jag tycker att det är så förnedrande att tjejer bara ska vara gulliga”, berättar en av föräldrarna i Ambjörnssons undersökning. ”Jag vill ju att hon ska bli framåt och så ... ”

Mera framåt anses man tydligen bli i blått och brunt, vilket väl i och för sig inte är så konstigt i ett samhälle där makten och vuxenvärlden går i blått och brunt, precis som killavdelningen. Ta hellre något blått eller brunt lilla du!

Att säga motsatsen till en kille, ta hellre något ROSA lilla du, finns inte på dagordningen, menar Ambjörnsson, och exemplifierar med ett par föräldrar som tar kontakt med PBU i oron över att deras femårige son så gärna går omkring i mammans kläder. ”Han är bög, han är bög”, säger pappan, ”vi måste stävja det. Gå in och ändra det medan det är tid.”

Efter sexårsåldern behöver vi skönt nog inte bry oss längre. När barnen har blivit så stora finns bara bruna och blå kläder i rätt storlek på Hennes & Mauritz. För då ska barnen snart börja skolan, och då ska gudarna veta att man behöver vara framåt. Exit rosa. Enter vuxenvärld.

Löjligt att vi ska behöva hänga upp oss så på färger på kläder, eller hur? Och då har Ambjörnsson ändå inte kommit fram till själva poängen, som komplicerar saken.

Rosa är nämligen inte bara nerlusad av föreställningar om avvikande sexualitet eller kvinnlighet, utan fungerar också som en klassmarkör. Och vad upprätthåller väl samhällsklasser effektivare än idéer om vad som är stil och god smak. Rosa på tjejer passar helt enkelt dåligt in i den urbana medelklassens identitetsprojekt, som mycket bygger på att signalera medvetenhet och individualitet. Här blir rosa snarast en symbol för vulgaritet och masskonsumtion, ja, för sådant man förmodas hålla på med i arbetarklassen.

Följdriktigt har det poppat upp en hel del exklusiva barnklädesaffärer på platser där den urbana medelklassen håller till, som Södermalm i Stockholm, men också på nätet. Affärer där man inte alls är hänvisad till enbart rosa för tjejerna (eller till brunblått för killarna för den delen). Det är väl positivt förstås, men det kostar också att hålla sig med god smak.

”Jag tycker Me&I är någorlunda hyfsade”, skriver signaturen Johanna på hemsidan supermamma.se. ”Lite könsuppdelat är det men inte superduperjättemycket. Och kläderna ser nya ut jättelänge – jag tycker inte alls att Katvig har hållit samma kvalitet. För att inte tala om att man bara får tvätta Katvig-pyjamasar i 30 grader=köp inte.” Inlägget får fungera som exempel på den stundtals hätska smakdiskussion om barnkläder som förs mellan föräldrar på nätet. Trots att argumenten för könsneutrala kläder ofta är feministiska, så är det påfallande ofta just den rosa, och alltså kvinnligt kodade färgen, som baktalas. Det är i slutändan tjejerna som måste ändra på sig, inte killarna. Man kan verkligen fråga sig varför.

Grönt och gult tycks vara populära färger bland dessa föräldrar, och dylika kläder kan i studiesyfte beskådas bland annat hos ovannämnda Me&I (www.meandi.se).

Själv kommer jag hädanefter att klä mig själv och mina två pojkar enbart i rosa. Rosa for president!

Petter Lindgren