ÅSIKT

Terapi på bio

ROGER WILSON om de nya Irak-filmerna och det amerikanska traumat

1 av 4
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Konflikten i Irak är det första krig som följts av vår tids decentraliserade nyhetsbevakning. Den som inte längre bara pågår i dygnet runt-sändningar i nyhetskanaler på tv, utan även i ett ständigt bakgrundsbrus på bloggar och sajter med uppladdade foton och videofilmer.

Bioaktuella Redacted av Brian De Palma är ett försök att skildra det myller av partsinlagor och vittnesmål som finns för den som orkar läsa och titta. Alla bilder i filmen har en redovisad avsändare: en soldat som drömmer om ett scoop som ska ge honom en biljett in på filmskolan, övervakningskameror på det amerikanska logementet, irakiska gerillasoldater som dokumenterar förödelsen av sina utplacerade bomber. De Palma har till och med spelat in en fejkad fransk dokumentär, som med dramatisk musik och stort patos skildrar vardagen för de amerikanska soldaterna i en vägspärr i Irak.

Men perspektivet i Redacted är ytterligare komplicerat och meta, eftersom De Palma använder sig av de här dokumentära greppen i en spelfilm som bygger på verkliga händelser – som när amerikanska soldater våldtog en 14-årig flicka, dödade hennes familj och sedan sköt henne i ansiktet och satte eld på hennes kropp. Ett övergrepp som bara är toppen på isberget i De Palmas film – porträtten av de amerikanska soldaterna är allt annat än smickrande. Frustrationen och paranoian hos dem växer och skaver i ett krig där varje gathörn kan förvandlas till en frontlinje, och där alla de möter kan vara potentiella fiender. Som i en scen i filmens första halva där de nerviga soldaterna skjuter ihjäl en höggravid kvinna när hennes man försöker köra henne till förlossningsavdelningen på sjukhuset.

Även Battle of Haditha, en Irakfilm som släpptes på dvd i Sverige för en dryg vecka sedan och som påminner mycket om Redacted, bygger på en verklig händelse. Regissören Nick Broomfield har tidigare gjort sig känd som kontroversiell dokumentärfilmare med bland annat Vem mördade Kurt Cobain? och Biggie & Tupac på meritlistan. När han nu ger sig in i debatten kring Irakkriget är den dokumentära känslan kvar. En brutal närvarokänsla finns i berättelsen om hur amerikanska soldater efter att de blivit attackerade med en vägbomb dödar 24 personer, bland dem kvinnor och barn. Broomfield är noga med att också ta in de civila irakiernas perspektiv, och ger en bild av dem som fångade mellan militanta fundamentalistiska grupper och en amerikansk ockupationsmakt.

Både Redacted och Battle for Haditha kan ses som rena protestfilmer, något som sällan produceras medan en konflikt fortfarande pågår. De flesta av de Vietnamkritiska filmerna från USA gjordes ju trots allt efter konfliktens slut. Redacted är också en kritik mot de amerikanska medierna, och de perspektiv och den information som de valt bort i sin bevakning av kriget. Men för en utomamerikansk åskådare som jag, arbetar filmen nästan emot sitt eget syfte. Jag blir snarare uppfylld av vår tids alla möjligheter – arabiska nyhetskanaler som konkurrerar med de amerikanska, och publiceringsverktyg som gör att var och en kan sprida texter och nyheter.

Det är inte förrän en av de amerikanska soldaterna kommer hem och försöker förklara för sina vänner vad han varit med om som maktlösheten blir helt tydlig, som när de fortsätter att hurra för honom på baren, trots att han uppenbarligen är djupt traumatiserad. Har den amerikanska allmänheten lurats av sina medier, eller vill de egentligen inte ta till sig den kunskap som faktiskt finns om vad som händer i Irak?

Redacted och Battle for Haditha är bara en del av en mindre våg av spelfilmer med Irak-tema som droppat in under året. In the valley of Elah samt Lejon och lamm har redan gått upp i Sverige och Kimberley Pierces (Boys Don’t Cry) Stop loss är också snart på väg. Och en del av dem har nu alltså flyttat ut på gatorna i Irak, och försöker sig på att skildra läget för de amerikanska soldaterna från insidan, och hur krigets mekanismer påverkar dem.

Men kanske är det också ett tecken på läget i Irak att spelfilmerna utspelas på slag

fältet, medan dokumentärerna ofta rör sig i den rakt motsatta riktningen. Irak är inget lättarbetat land för någon med en kamera, och dokumentärfilmare har börjat söka sig nya vägar och andra historier. Bland de filmer som ännu inte kommit till Sverige finns till exempel Errol Morris Standard Operating Procedure, där händelserna på fängelset i Abu Ghraib har återskapats och iscensatts i suggestiva stillbilder till bombastisk musik av action- och komedikompositören Danny Elfman. Full Battle Rattle skildrar vardagen på ett träningsfält i Kalifornien. Där tränar den amerikanska armén inför Irakkriget genom ett krigsspel, där irakiska invandrare och flyktingar agerar bybor och gerillasoldater. Är det praktiska orsaker som ligger bakom de besluten, eller har de insett att publiken inte vill se mer krig och förstörelse?

Det som slår mig efter att ha sett igenom utbudet av amerikanska dokumentärer och spelfilmer är hur få av filmskaparna, oavsett genre, som egentligen är intresserade av Irak eller irakierna. De är istället fullt upptagna med att försöka bearbeta det amerikanska traumat. ”Hur kunde det bli så fel?” ”När blev vi ’the bad guys?’ ” ”Hur kan våra soldater begå övergrepp, våldtäkter och döda oskyldiga?”

I deras ögon handlar konflikten i Irak väldigt lite om krigets orsaker eller följder, utan snarare om den knäck som den amerikanska självbilden har fått. Ett perspektiv som bara framstår som cyniskt självupptaget när problemen i Irak växer, och framtiden framstår som allt mer oviss.

Roger Wilson