ÅSIKT

KLÄDD & SEDD

THERESE BOHMAN om ett svårfångat fenomen

1 av 4 | Foto: LARS HALLNÄS
Design: Astrid Olsson. Ur ”Modedesign”. Bilden är något beskuren.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag befinner mig på Gina Tricot när jag inser att den där artikeln om mode som jag håller på att skriva måste bli en självrannsakande text.

Jag inser det när jag med stirrig blick försöker upptäcka en body med blå och vita ränder i det hav av färgglada kläder och färgglada tonåringar som flimrar framför ögonen på mig.

Jag har sett bodyn på bild i Aftonbladets bilaga Sofis mode. Egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska ha den till, men jag vet att den finns i butik den här veckan och att den är åtråvärd. Och att den är ett bevis på … att jag har koll? Stil? Brist på egen smak?

Bodyn kostar 149 kronor. I boken Modedesign säger klädskaparen Sandra Backlund: ”Om man tänker på alla små och billiga plagg som man köper här i Sverige, det är samma sak som att köpa ett dyrt plagg. Det beror på hur man prioriterar.”

Det är delvis en lögn, för har man ont om pengar är det där med att prioritera en lyx man inte kan kosta på sig: Man måste ha kläder att sätta på sig. Många Gina Tricot-tjejer är antagligen inte det för att de prioriterar fel, utan för att de är så illa tvungna att handla där det är billigast.

När man pratar om kläder och om att spara för att köpa något dyrt dyker det alltid upp en präktig tanke om att det man har fått kämpa för gör en lyckligare. Så är det kanske. Men inte alltid. Det plagg i min garderob som jag känner mig allra finast i är en kjol från H&M som jag betalade 300 kronor för. Jag köpte den på fem minuter på väg hem från jobbet och den får mig att känna mig underbar.

Fast kanske har jag dålig smak. Efter att ha läst lite i Modedesign får jag lust att börja klä mig som Donatella Versace eller i alla fall köpa en otroligt effektiv push up-behå.

Boken består av intervjuer med grundarna av sex olika svenska klädmärken. Det handlar nästan uteslutande om den rent praktiska sidan av mode; om inspirationssamlande, skisser och tyger. Det är intressant. Det är också slående hur lika svaren är. Ann-Sofie Back, Blank, Fifth Avenue Shoe Repair, Velour, Rickard Lindqvist och Sandra Backlund – nästan alla säger sig vara ointresserade av trender. Nästan alla tycker att det är svårt med färg. Det blir mycket basfärger; svart, vitt, grått, beige. Ann-Sofie Back, som bor i London, säger: ”Här är det mycket mer sexigt och tjejigt mode än vad det är i Sverige, där är det mycket mera lager på lager och unisex.”

Den goda svenska smaken och den världsberömda svenska inredningsdesignen verkar alltså ha en del gemensamt med det svenska klädmodet i sin fäbless för det enkla, rena, sparsmakade. Och det trygga. För försöker man aldrig vara sexig löper man heller aldrig risken att bli vulgär.

Många av de mindre svenska klädskaparna tar istället ut svängarna i skärningar och siluetter. Sandra Backlund gör knöliga stickade plagg som hon själv anser befinner sig i gränslandet mellan kläder och konst. Modeller iförda hennes kreationer ser ut som om de klätt sig i stickade kålhuvuden.

Och det är detta som gör mode till ett så svårfångat ämne: att Sandra Backlund och den randiga, Sofi Fahrman-tipsade Gina Tricot-bodyn måste benämnas med samma ord. Trots att det enda de verkar ha gemensamt är att de är textil som man hänger på kroppen.

Fler än jag har känt av problemet. I boken Sexton svenska texter om mode närmar sig Maria Ben Saad en definition: ”Kläder är en materiell produkt, medan mode är en symbolisk produkt. /… / Kläder är en nödvändighet, medan mode är en överskottsföreteelse. Kläder har en nyttofunktion, medan mode har en statusfunktion.”

Sexton svenska texter om mode är en bok som är osvensk så till vida att den tar sitt ämne på allvar utan att bli humorlös. Dessutom gör Daniel Björk något som antagligen är modigare än man fattar – han kritiserar Stockholms modevecka. ”Alla får vara Lucia” heter texten, som handlar om hur inga skribenter uttalar några kritiska ord om det som visas under veckan. Den svenska modevärlden handlar enligt Björk till stor del om positionering. Det är kanske ingen överraskning, men det är skönt att se det formulerat och i tryck: ”Antingen är man i Ebba-träsket och ogillar den svåra och konstnärliga delen av mode. Eller så är man i Litkes-skrået och avskyr Ebba von Sydows alla discipler som gör ’dagens outfit’ på populära modebloggar”.

 Det är två världar som närmar sig varandra på grund av (eller kanske tack vare) den oerhörda tillgänglighet som internet har medfört. I dag kan man strax efter att en modevisning avslutats utomlands se bilder från den på nätet. Det har lett till att modetidningar förlorat när det gäller nyhetsvärde – när tidningarna väl finns ute i handeln har catwalkbilderna i deras trendbilagor redan valsat runt på tusentals bloggar. Och modebloggare minst lika kompetenta som modemagasinens redaktörer har redan plockat ut godbitarna och analyserat säsongens trender.

Det leder också till att trenderna blir alltmer kortlivade. Nu har vi kunnat läsa i varenda tidning och tidskrift att vårens trend är blommigt. Och när trender blir så lättillgängliga kommer det snabbt en motreaktion: Ett uppsving för second hand (omdöpt till ”vintage” för att slippa ofräscha associationer) och hyllande av det individuella. Som i slutändan oftast ser precis ut som det individuella som favoriten när det gäller ”egen stil”, Chloë Sevigny, setts bära någonstans.

Jag köpte inte Gina Tricot-bodyn, den var för urringad i ryggen. Nu när 1990-talet är tillbaka i klädbutikerna har som i ett trollslag en massa plagg blivit tightare och djupt skurna i ryggen. Det är en stor förändring mot de senaste årens trend, som dock fortfarande håller de stora klädkedjorna i ett järngrepp: Empirskurna tunikor som länge fått svenska tjejer att se ut som en nation av lakterande herdinnor.

Sverige är ett litet och konformistiskt land, det syns överallt, men blir extra tydligt i modet. Slår en trend igenom, så slår den igenom monumentalt.

Kanske är det då man borde stanna upp och fundera på om inte klassiska plagg av mycket god kvalitet, och kanske till och med skräddarsydda kläder vore något att satsa på? För att få kläder precis som man vill ha dem och slippa tunika-terrorn. Det är givetvis dyrt, men är det något man har lärt sig av svenska kultursidor det senaste året så är det är att det är helt okej att lägga stora summor på kläder. En slutsats som ofta dragits genom en enkel jämförelse mellan mäns och kvinnors konsumtion, där bilar och golfutrustning ställs mot handväskor och skräddarsydda klänningar. Martina Bonnier ger samma exempel i sin bok Fashionista: ”Ingen höjer på ögonbrynen om du köper golfklubbor för 10 000 kr, men köper du en handväska för samma summa anses det svindlande. Ändra på det, genast!”

Men en liten skillnad är det faktiskt. För medan golfklubbeköparen i de flesta fall accepterar att alla män i världen inte är intresserade av den perfekta järnsjuan, finns det i Martina Bonniers resonemang om mode och skönhet en tanke om att man ska investera i sig själv, kosta på sig, unna sig. ”Because you’re worth it!” (även om Martina Bonnier givetvis är värd mycket mer än hyfsat billiga L’Oreal).  Och nu när vi är överens om att man får unna sig en skön ansiktsmask, och får köpa en riktigt dyr handväska, är steget mellan tillåtet och påbjudet inte särskilt långt: Hur kan man låta bli att unna sig en skön ansiktsmask? Eller låta bli att ta sig tid att hitta den perfekta behån? I Fashionista kan man läsa att när en kvinna är slarvig nog att gå ut med en behå som skär in på fel ställe så beror det på att hon ”är helt ointresserad av hur hon ser ut”, att hon ”inte kommit på lyckan, erotiken eller skönheten i underkläder” eller att hon ”behöver skärpa sig”.

 Bonnier beskriver sig själv som ”modeprivilegierad”. Att det förutsätter att hon är privilegierad även på ett annat sätt – ekonomiskt – sägs det däremot ingenting om. Och de där andra kvinnorna – de slafsiga, ostrukna, med inskärande underkläder – det är givetvis de allra flesta kvinnor. För Martina Bonniers livsstil är inte möjlig för särskilt många. Den innehåller ”större fester” med skräddarsydda klänningar, resor över hela världen, och en släkt med sommarhus i Falsterbo sedan generationer tillbaka, där man kan fynda vintage-jackor i garderoberna.  Det är en extrem livssituation. Den är inte möjlig för någon med mindre pengar och den är inte möjlig att kombinera med en alldeles vanlig vardag.

Bästa sättet att läsa Martina Bonniers bok är nog att se den som en nörds bekännelser. Meningar som ”Gör galginköpet till något roligt” går bara att hantera om man läser dem just så. Eller drömmarna om skoblock med monogram, handgjorda i Italien.

Martina Bonnier är ett undantag och en excentriker som, om man ska tro boken, lever i ett slags overklighet, full av lyx, flärd och väldoftande, fluffig kashmir.

Jag visar Fashionista för min syster, och hon säger ”Jaha, Martina Bonnier, usch…”.

”Jaha” säger jag, ”du gillar henne inte?”

”Nej, men jag läste om henne i DN, det där med att hon aldrig skulle köpa en kopia … ja, jag blev väl avundsjuk.”

För det är klart att vi blir avundsjuka. Jag vill också hellre ha en dyr väska än en billig. Men Martina Bonniers overkliga liv (och handväsksamling) får mig ändå att längta efter något mer jordnära, något som är möjligt i verkligheten. Tycka vad man vill om modegraden på kvällstidningbilagornas och tjejtidningarnas handfasta shoppingtips med godbitarna från de stora kedjorna utplockade, jag känner trygghet inför deras rena konsumentupplysning: Förutsatt att du vill se ut som alla andra som också vill se ut som att de har koll, så hittar du de rätta plaggen exakt här.

FAKTA

Sakprosa

Lotta Lundstedt och

Lars Hallnäs

MODEDESIGN

Centrum för textilforskning

Susanne Johansson (red.)

SEXTON SVENSKA

TEXTER OM MODE

Pocky

Martina Bonnier

FASHIONISTA

Wahlström & Widstrand

Therese Bohman