ÅSIKT

KARIN MAGNUSSON OM ÅSA LINDERBORG

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
"Åsa Linderborg svarar i telefon på ett sätt som folk sällan gör i dag, så som (...) när man på allvar var nyfiken och undrade vem som kunde ha ett ärende."
Foto: Björn Lindahl
"Åsa Linderborg svarar i telefon på ett sätt som folk sällan gör i dag, så som (...) när man på allvar var nyfiken och undrade vem som kunde ha ett ärende."

Åsa Linderborg svarar i telefon på ett sätt som folk sällan gör i dag, så som man svarade innan nummerpresentatörerna, när man på allvar var nyfiken och undrade vem som kunde ha ett ärende. ”Hallå det är Åsa!” En röst med värme och energi, men som kan byta klang och bli metallisk när den ogillar något. Som ordet fredagsmys.

Varför tycker du så illa om fredagsmys?

– Hahaha ... Det där ordet. Fredagsmys. För att det låter som att nu ska vi ha mysigt på kommando. Sen tycker jag bokstäverna låter fula ihop. M-Y-S. Det är fula harmonier. Vad var det för fel på roliga timmen?

Jamen, roliga timmen var ju samma sak. Alla skulle ha roligt samtidigt sista timmen på fredagen.

– Ja, och den var ju aldrig rolig, den var ofta bara tragisk. Nej, jag gillar det inte för det är uppfordrande. Och kanske är jag en omysig människa. Jag sitter helst och jobbar en fredagskväll. Jag är nog väldigt tråkig att hänga med.

Jag har fått frågan om du ska vara politisk kommissarie. Ska du det?

– Alltså, min uppgift är att ansvara för samhällsdebatten på sidorna, och jag ska skriva mycket, det är själva grejen med den här chefsduon. Men kommissarie ... jag avskyr det ordet. Jag blir nog mer nervös när folk håller med mig, jag tycker om när folk nyanserar mig. Det är också typiskt att man klassas som dogmatisk, bara för att man tar ställning. Självklart kan jag inte låtsas något annat än att jag är vänster, men för mig finns det fler än en definition av vad det är att vara vänster. För mig är radikalism viljan att gå på djupet och se det komplexa och samtidigt våga ta ställning i svåra frågor.

Varför har vänstern ett rykte om att vara humorbefriad och enögd?

– Jag vet inte, för finns det något som pekar ut den enda vägens politik så är det ju det nyliberala paradigmet som ligger över oss allihop. Vi har i flera år fått höra att det bara finns en enda väg att gå, att vi bara kan göra på ett sätt. Jag tycker högern är dogmatisk, som inte vill diskutera några alternativ. Däremot tycker jag vänstern kan kosta på sig att vara lite mer självironisk. Å andra sidan, hur ofta hör man till exempel bombliberalerna skämta om alla gånger man ställt upp på USA:s mordorgier? Jag kan inte komma på nåt exempel.

Att du håller på Hammarby, är det politiskt?

– Hahaha, det kan man mycket väl säga. Min pappa gav mig Hammarby som lag. Han hade aldrig bott på Söder, det var mamma som gjorde det när de var unga. Men han laddade Bajen med en politisk och kulturell innebörd som attraherar mig, även om jag sedan dess upptäckt att mycket är ihåligt. Jag vet inte vad som skulle få mig att byta lag. Kanske om någon spelare heilade efter att han gjort mål. Då skulle jag överväga det, men sånt skulle ju aldrig hända på Söderstadion.

Vad har du för guilty pleasures, finns det något du gillar som du skäms över?

– Mmm, svårt att säga. Jag älskar Ulf Lundell och det är något jag alltid måste försvara inför feminister.

Vad är ditt förhållande till Lars Norén?

– Hahaha, alltså ... Jag tycker han är en väldigt bra poet. Och han har gett mig några av mina bästa teaterupplevelser. Men jag är kluven till hans dagböcker. Att ge ut dem är ett enormt narcissistiskt projekt, som skadar andra människor. Samtidigt finns det ett värde i att han visar att en människa är mänsklig. Att hon är god och storartad i vissa situationer och i andra låg och tarvlig. Eftersom jag själv skriver dagbok, som aldrig ska publiceras, kan jag lugna alla med, vet jag att det kan vara outhärdligt svårt att redovisa sina tillkortakommanden varje dag, men att det också kan vara ett sätt att rannsaka sig själv och stå ut med sin omgivning.