ÅSIKT

En kommunist bland hermeliner

GUNDER ANDERSSON läser Alexandra Kollontajs dagböcker

1 av 2 | Foto: Axel Malmström
Alexandra Kollontaj.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Alexandra Kollontaj var Sovjets officiella sändebud i Stockholm mellan 1930 och 1945, från 1943 med titeln ambassadör. När hon 1942 drabbades av ett slaganfall instruerade hon sin personliga sekreterare Emy Lorentzon att föra väskan med hennes dagböcker till väninnan doktor Ada Nilsson i Gamla stan. Med väskan på pakethållaren cyklade Emy i väg från ambassaden, men på Birger Jarlsgatan prejades hon av NKVD-agenten Lartsev som tog väskan och sände den till Moskva.

Det är som en scen ur någon agentfilm.

Även tidigare hade Kollontaj deponerat personliga papper hos Nilsson, som under somrarna 1937 och 1938 då hon kallades hem till Moskva. ”Det kan ju alltid hända en något vid resor”, som hon uttryckte det. Ett ruggigt understatement dessa fasans år när flera av hennes kamrater från förr avrättades med nackskott i Lubjankas källare.

Redan 1936 hade hon enligt den tidigare älskaren ­ Marcel Brody sagt att ­ ”Stalin kommer inte att lämna någon av revolutionens veteraner i livet, eftersom ett enda vittne vore för riskabelt” (citat ur ­ Krister Wahlbäcks förord). I en anteckning som senare utgick ur dagböckerna beskriver hon sin ångest och rädsla under dessa år, men vänder på resonemanget och menar att hennes tidigare åsikter varit ” naiva” och ” olämpliga”. Det tycks som att hon fann sig i att krossas under ” historiens hjul”, ett uttryck hon använder flera gånger.

Så blev det inte. Stalin tycks ha respekterat henne trots bakgrunden i den partikritiska Arbetaroppositionen 1921. Hon gjorde ju också avbön och bad om utlandstjänst, vilket beviljades. Som världens första kvinnliga sändebud kom hon till Oslo 1923, innan hon förflyttades till Stockholm 1930. Det var också Stalin som såg till att hon fick tillbaka sina dagböcker efter pensioneringen 1945, sedan hon förgäves vänt sig till NKVD.

En avgörande faktor var sannolikt att hon befann sig långt från maktens centrum och lojalt och framgångsrikt skötte sina åtaganden. Tack vare goda förbindelser i regeringen förhindrade hon till exempel att Trotskij fick en fristad i Sverige sedan han utvisats från Norge.

Hon var 58 år när hon tillträdde tjänsten i Stockholm, en elegant adelsmadam med charm och skarp analysförmåga. Maktens män vande sig så småningom vid en kvinna i sådana sammanhang, och det tog inte lång tid innan den förväntat ”otäcka kommunistkärringen” var leading lady i Stockholms nobless. Hon gav intervjuer för veckotidningar och drev hårt sin feministiska linje, hon vann respekt hos industripampar som Prytz och Gabrielsson, och hos Jacob Wallenberg som redan 1930 varnade henne för Ivar Kreuger, en initierad varning. Hon umgicks med Karl Gerhard och bjöds på revy av Ernst Rolf. Regeringsmedlemmar som Per Albin Hansson, Möller och Wigforss liksom kommunistledaren Zäta Höglund hade hon lärt känna redan på 10-talet, på Zimmerwald-konferensen och under vistelsen i Sverige.

30-talet var ett dramatiskt decennium, och Kollontaj levde intensivt med i händelserna. Hon arbetade för att få in Sovjetunionen i NF, Nationernas Förbund, och lyckades. I samband med Italiens krig i Abbessinien och spanska inbördeskriget rasade hon över NF:s tandlöshet och handlingsförlamning. ­Under finska vinterkriget spelade hon en avgörande roll när det gällde att få Moskva att överge ”folkregeringens” Otto Ville Kuusinen och uppta fredsförhandlingar.

Allt var förstås inte bara storpolitik. I ambassadörsplikterna ingick mängder av fester och mottagningar med adeln och kungahuset, något som Kollontaj var förtjust i och hemligen road av. Ironiskt skildrar hon de stela umgängesvanorna i svensk ämbetsmannavärld och överklass, ett löjeväckande ceremoniel som hon häpnade inför.

Hon kunde visa överraskande folkliga sidor. När hon i samband med bröllopet mellan Gustaf Adolf och Sibylla var missnöjd med maten bad hon på hemvägen chauffören stanna vid ”ett stånd där man säljer varm korv med senap i en välbakad vit bulle.” En ambassadör i aftontoilette med släp som trycker i sig en wurre – omgivningen måste ha häpnat.

Kollontaj är en lysande skribent med ett rörligt intellekt som i ett huj sveper ihop upplevelsen av sten-, brons- och järnålder på Historiska museet till en vision av nuet och framtiden. Där har författaren inom henne pånyttfötts. En resa till Dalarna blir på en gång en färd in i ett prunkande landskap och i Gustav Vasas revolution.

Framför allt gestaltar hon livfullt politikens inre liv från sin avsidesposition, som i många avseenden är en vandring mellan himmel och helvete. Vem lurar vem? Vem ljuger och korsar fingrarna bakom ryggen? Det är en atmosfär där alla misstror alla. Hon vet inte vad som händer i Moskva, och när det händer gäller det att handla utifrån givna order, oavsett personliga känslor. ”I vårt arbete ska man inte vara för initiativrik, man ska ’utföra uppgifterna’ men inte skapa och finna sina mål”, skriver hon.

Ibland kan en enda ­replik signalera stora förändringar längre fram, som när Molotov 1938 till Kollontajs förvåning attackerar Litvinov för att vara alltför skarp i angreppet på nazismen. I maj 1939 petas Litvinov överraskande från utrikesministerposten och ersätts av Molotov. Kronprins Gustaf Adolf kallade till sig Kollontaj och undrade om bytet betydde ett närmande mellan Sovjet och Tyskland. Det trodde inte Kollontaj alls – den blivande kungen visade sig ha ett överraskande gott politiskt väderkorn. Den judeättade, hårde anti-nazisten Litvinov dög inte i Stalins nya strategi.

När Molotov/ Ribbentropp-pakten ingåtts blir hon rosenrasande över att inte ha informerats i förväg. Hon tas på sängen och tvingas försvara en allians hon inte förstår sig på – men senare förklarar hon den i enlighet med Stalins propaganda. Hennes ­position kan inte ha varit lätt.

Den nästan 800-sidiga text som nu publiceras är inte den ursprungliga utan en maskinskriven version från slutet av 1940-talet. Att somligt tillfogats i efterhand är uppenbart, som avsnittet om förspelet till andra världskriget, men i stort sett äger texten det omedelbaras fräschör.

Att hon uttrycker sig försiktigt i brännande frågor är begripligt, hon visste ju vad som kunde hända om förgripliga ord kom under NKVD:s ögon. Bekymrade reflektioner finns dock. Om den brutala kollektiviseringen av jordbruket talar hon engagerat och upprört 1930, men när massvälten kommer blir hon försiktigare, skriver att ”vi har stora problem” och att ”fel har begåtts”.

Efter nazismens maktövertagande uttrycker hon försiktig kritik av Kominterns politik, det vill säga att socialdemokratin var huvudfienden. I samband med utrensningarna i slutet av 30-talet samtalar hon med Vorosjilov om det plågsamma i att ”förlora tron på sina nära vänners moral”, och denne nickar och får tårar i ögonen. Men vilka åsyftas? Domarna, eller de dömda?

Problemet med texten är ­givetvis att man aldrig kan ­veta vad som är ärligt menat och vad som är ”double-talk” för att behaga NKVD:s argusögon. Det är ändå intressant läsning, ibland formidabelt bra.

Och när hon skriver om människan som ”förlorar sin behärskning, blir offer för personliga antipatier, ser ’förrädare’ där de inte finns och kan därigenom driva en politiskt instabil person till farliga steg, dikterade av rädsla” – ja, då är det som att hon sammanfattar hela detta blodiga sovjetiska 1930-tal.

FAKTA

Sakprosa

Alexandra Kollontaj

ALEXANDRA KOLLONTAJS DAGBÖCKER 1930–1940

Övers. Lars Olsson

Förord: Krister Wahlbäck

Albert Bonniers förlag

Gunder Andersson