ÅSIKT

Tack alla Lindor!

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■ ”Jag vill bli 35. Hellre 35 än 22. Då vet jag hur allt blir, om mitt liv bara urartat.”

När jag får höra att Linda Skugge ska sluta på Expressen bläddrar jag lite i Lindas samlade, krönikor 1993–1995. Det är en helt fantastisk bok. Den förvirrade 1990-tals-Linda var den första Linda jag gillade (då såg jag upp till den Lindan, som fick hänga med mediekändisar och popstjärnor, nu vill jag mest ge henne en kram).

■ ■ Sedan kom Fittstim-Linda, henne gillade jag också. Hon satt i en morgonsoffa en dag och hade varit med och skrivit en bok om feminism och hade jättesnygg frisyr. Jag köpte boken och beställde t-shirten (och vågade knappt använda den).

Linda Skugge har som ingen annan svensk skribent bokstavligen vuxit upp i en kvällstidningsspalt. Dessutom har hon haft en enastående förmåga att slå mynt av just den processen; hon har ständigt konstruerat om sig själv efter de förutsättningar hennes livssituation har erbjudit. Ger livet henne kejsarsnitt gör hon något av det. Ger livet henne spyende barn gör hon något av det. Ger livet henne receptet på knäckig äppelpaj gör hon något av det.

■ ■ Ungefär som Madonna har hon varit en rad olika Lindor genom åren, från Broder Daniel-fan till förortsmamma, möjlig att växa upp tillsammans med, som hjältinnan i en långserie flickböcker. Och i kombination med vad som – i alla fall utåt – har framstått som fullständig oräddhet har det funkat i 15 år. Jag skulle gärna läsa henne i 15 år till.

Therese Boman