ÅSIKT

HÅRDA PAPPER

PETTER LARSSON om mänskliga rättigheter – och reservernas reserver

1 av 3
Minst 35000 personer beräknas arbeta i Sverige utan papper.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På tisdag beslutar riksdagen att inte ge papperslösa rätt till fri sjukvård. På så vis lagfästs en diskriminering som tidigare bara funnits i avtal.

Kristdemokrater och folkpartister har vikt sig för moderaternas linje och många av dem kommer nu att följa partipiskan hellre än sin övertygelse. I utbyte har de fått ett magert löfte om att regeringen någon gång i framtiden ska återkomma till frågan.

Det är tyvärr ett bra exempel på hur papperslösa – personer som saknar uppehållstillstånd – utesluts från de mest grundläggande mänskliga rättigheter. De är ”inte med i föreningen”, för att låna ett uttryck från Kristina Mattssons De papperslösa och de aningslösa – en reportagebok, vars styrka ligger i mångfalden av perspektiv. Mattsson låter fackrepresentanter, arbetsgivare, aktivister och myndighetspersoner kommer till tals. Och så förstås de papperslösa själva. De vårdas av läkare men staten vägrar betala. De får barn som inte kan gå i skola – även om en sådan reform är på gång. De utsätts för brott men kan inte gå till polisen. De arbetar men kan inte organiseras fackligt.

Mattsson skriver lite om mycket och boken blir på så vis en lättillgänglig introduktion för de aningslösa mer än en djupare analys.

Kanske kan de papperslösas situation bäst förstås i ljuset av en ofullständig globalisering. Kapitalet har befriats från nationella regleringar och ekonomierna sammanflätas till en enda hårt skiktad världsekonomi. Denna process ackompanjeras av idén om universella rättigheter, som inte bara uttrycks i internationella konventioner utan också i till exempel läkareden eller arbetarrörelsens anspråk på att förena proletärer i alla länder.

Samtidigt är den politiska makten organiserad efter territorium. Det är staterna som har makten över människornas rörelsefrihet och andra rättigheter, som därmed blir medborgerliga i stället för mänskliga.

De papperslösa hamnar mitt emellan dessa ordningar. De drivs från periferin av fattigdom och konflikter, in mot centrums fred och välstånd. Enligt Mattsson kan en person från Afrika söder om Sahara få 35 gånger mer betalt i Europa än i sitt hemland.

Men staterna har stängt vägarna med gränspolis, kanonbåtar och visumkrav. Enligt det antirasistiska nätverket UNITED har minst 9 000 personer dött sedan 1993, när de försökt ta sig in i EU.

Sverige hjälper till. Vi deltar numera helhjärtat i uppbyggandet av Frontex, den styrka av polis och militär som ska hindra att migranter lyckas ta sig in i EU. Och i vintras la regeringen fram ett förslag om anhöriginvandring som kommer att innebära den mest långtgående skärpningen av invandringspolitiken på många år.

Mattsson vill främst tala om arbetsmigranterna som relativt frivilligt sökt sig till Sverige – trots att de antagligen är färre än de som gömmer sig för att de fått avslag på en asylansökan. Det påverkar bokens argumentation, som går ut på att vi mer borde se de papperslösa som flitiga jobbare än som offer för en inhuman flyktingpolitik.

Hoppet står, enligt Mattsson, till att det åldrande Europa behöver arbetskraft. Om den insikten slår rot kan flödena öppnas och entreprenörerna från Syd fylla pensionärernas platser i äldrevården, på byggena, i butiker och på sjukhus.

Visst, men det är redan på gång. Samtidigt som flyktingpolitiken skärps öppnar EU dörren för arbetskraftsinvandring. En ny migrationsregim tar form. Dess slogan skulle kunna vara: ”Gärna invandrare. Men bara av rätt sort. De lönsamma ska in, de olönsamma hållas borta”.

Det är inte säkert att det kommer att minska den ”irreguljära” invandringen nämnvärt. Efterfrågan på billig arbetskraft verkar outtömlig och då blir frågan ändå hur de papperslösa ska behandlas när de väl är här.

Jag tror man ska lära av industrialiseringens historia, där landsbygdens folk förvandlades till rättslösa arbetare innan de lyckades organisera sig. Skillnaden är förstås att migranterna inte måste uppfinna sjukkassor, pensioner, kollektivavtal och fackföreningar på nytt. Sådant finns redan, om de bara släpps in.

Den sista frågan är het. Inför LO-kongressen i slutet av maj driver Fastighetsanställdas förbund på för att LO ska släppa in de papperslösa som medlemmar. Både TCO och SAC-syndikalisterna tillåter det redan. LO-ledningen avfärdar dock kravet, eftersom man inte vill organisera folk som arbetar utan avtalsenlig lön eller vill riskera att den papperslöse avslöjas. Men det är nog bara en tidsfråga innan man tvingas tänka om, i rent självförsvar. De papperslösa utnyttjas ju inte bara själva av hänsynslösa arbetsgivare, de pressar också ned löner och villkor för andra. De är reservarméns reservarmé, som till och med kan bjuda under a-kassan. Så på något vis måste de med i föreningen.

FAKTA

Sakprosa

Kristina Mattsson

DE PAPPERSLÖSA

OCH DE ANINGSLÖSA

Leopard förlag

Petter Larsson