ÅSIKT

Det finns ingen barnlitteratur

MAGNUS WILLIAM-OLSSON om en problematisk debatt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I Dagens Nyheter pågår en intressant barn- och ungdomslitteratur­debatt. I centrum står begreppen ”instrumentalitet” och ”adressat”, båda lika avgörande som problematiska för barnlittera­turen och dess historia. Frågan är väl om kombattanterna verkligen förstår vilken härd de blåser på. Den mäktiga sektor av särskilda författare, förlag, bibliotekarier, forskare, pedagoger och journalister som de själva representerar, vilar sin gärning på att det faktiskt existerar en särskild litteratur för barn och att den har en särskild uppgift – att ­fostra och lära, undervisa och påverka. Men är det en trovärdig ståndpunkt?

Att det existerar barnböcker ser vem som helst som går in i närmaste bokhandel eller bibliotek. Ulf Boëthius, som i DN (20 maj) talar för vikten att vakta gränsen mellan barn och vuxen, behöver sannerligen inte vara orolig. I takt med att barn får allt större betydelse som konsumenter översvämmas vi av produkter som befäster den skillnaden; böcker, liksom matvaror, leksaker, tv-program, kläder och mycket mycket annat. Ja, gränsen mellan barn och vuxen är kanske den mest rigoröst vaktade av alla bärande samhällsdistinktioner, väl så övervakad som den mellan människa och djur eller den mellan man och kvinna. Men betyder det också att det existerar en särskild barnlitteratur? Det är en fråga som det är svårare att besvara.

Beställningsdiktens långa historia visar att det alltid funnits litteratur som svarar mot en läsarförväntan. Men finns det en litteratur som bestäms av adressatens särskildhet? Jag har svårt att se det. Litteratur kännetecknas i mina ögon av att den vänder sig till vem helst som vill och kan läsa den. De som hävdar att barnlitteraturen tvärt om realiserar sin särskilda litteräritet endast då den läses av ett barn, måste i gengäld röra sig med en symbolisk och åldersindifferent definition av barnet. Ingen kan ju rimligen hävda att människor säg över aderton år inte kan läsa barnlitteratur, eller att människor under aderton eller tio eller fem omöjligen kan läsa litteratur skriven för vuxna.

På litterära grunder går det helt enkelt inte att peka ut en särskild barnlitteratur. Men kanske på pedagogiska? Detta tycks vara den linje de flesta av DN-debattörerna förfäktar. Ulf Boëthius, Lotta Olsson, Jan Hansson, Karin Salmson och Gull Åkerblom företräder alla från olika håll tanken att barnlitteraturen definieras av sitt syfte. Det är litteratur som vill fostra det uppväxande släktet, må det sedan vara med rätta värderingar (Karin Salmson) ­eller med ”hög konstnärlig kvalitet” (Lotta Olsson).

Det är en hederligare utgångspunkt. Barnlitteratur är ett socialisations­verktyg. Bra. Men i så fall borde man kunna begära att dess aktörer ägnade sig åt en smula maktkritisk självreflektion. Den självrättfärdighet med vilken barnlitteraturen uppfostrar ”lässvaga, de rädda, de oroliga, de små och nya här i världen” (Gull Åkerblom) förskräcker allt som oftast. Och för dem som läser noga står det vanligen snabbt klart att böckerna i första hand vänder sig till andra vuxna som delar författarnas och förlagens idéer om goda värderingar och god uppfostran. Barn väljer ju sällan sina egna böcker. Det är nästan alltid någon vuxen, förälder, lärare eller bibliotekarie, som köper och sätter boken i händerna dem.

Den enda DN-debattör som ­talat för en rimlig syn på barnlitteraturen är Ulf Stark. För honom tycks ”barnet” i begreppet ”barnlitteratur” varken ­vara en adressat eller ett föremål för uppfostrande böjelser, utan helt enkelt ett topos att utforska för alla läsare, oavsett ålder. En sådan syn på barnet och litteraturen skulle genomförd rita upp helt nya litterära kartor där författare som Beate Grimsrud och Imre Kertesz skulle stå invid Barbro Lindgren och Anna Bengtsson, medan hela industrin av böcker som i långa serier reproducerar samma schablonbilder av barnet och barndomen skulle förpassas ut ur barnlitteraturen.

Men det är klart – då skulle de ­skaror av väktare, främjare och krämare som lever av att försvara den gängse barnlitteraturens särskildhet tappa inte bara glorian utan också orienteringen. Så mycket lättare då att samlas under gamle rektor Hanssons sabel – och tåga i tropp mot gränslöshet och kätteri.