ÅSIKT

DANSAR MED OBAMA

1 av 4
Skippa slipsen, tycker Versace.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■ Housemusiken föddes 1988 med frågan ”Can you feel it?” 20 år senare svarar Barack Obama: ”Yes we can!”

Tidigare i år släppte hiphopproducenten will.i.am en musikvideo på YouTube, där han och ett 40-tal andra kändisar uttryckte sitt stöd för Barack Obama. Låten, Yes We Can, byggde på ett tal med samma budskap som Obama höll efter primärvalet i New Hampshire.

■ ■ Nu är det dags för dansmusikmotsvarigheten: House Music Uniteds Yes We Can släpptes nyligen på skivbolaget Reinvent Music och är ännu ett exempel på housemusikens tradition av politiskt engagemang i kombination med dagdrömmeri.

Housemusikens politiska patos har sina rötter i Philadelphia-soulen, men fick status med genredefinierande slagdängor som Sterling Voids It’s All Right, Joe Smooths Promised land och Ce Ce Rogers Someday.

En annan evergreen är MLK-mixen av Mr. Fingers Can U Feel It? i vilken Martin Luther King Jr:s berömda ”I have a dream”-tal samplas över den klassiska basgången. Det är denna Yes We Can anspelar på.

Det är typiskt att samplingen klippts ner till talets avslutande, allmängiltiga verser om förändring, kamp, hopp och rättvisa; housemusikens politiska budskap har till syvende og sidst alltid handlat mer om framtidsoptimistiska slagord än substans. Det är Obamas baptistpastor-darr på rösten snarare än hans löfte om skattesänkningar för medelklassen som gör det till en så självklar sampling.

■ ■ Housemusiken kan däremot inte ensam beskyllas för bristande realpolitiskt engagemang. Det krävs rätt mycket god vilja för att kalla James Browns medborgarrättsfunk, eller Public Enemys missnöjeshiphop politiskt medveten. Uppmaningen till kamp är fernissa på vad som i grund och botten är dansmusik.

Så för all del, rycks med av will.i.ams entusiastiska Obama! Obama! Obama! eller House Music Uniteds upplyftande gospelhouse, men risken finns att Barack Obama reduceras till en seriefigur med endimensionell politisk agenda. Å andra sidan: vems fel är det?

Maxim Lindqvist