ÅSIKT

Här skipas rättvisa

SINZIANA RAVINI om konsten i Paris, Sarkozy och Louis Vuitton

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att se på konst i Paris är som att komma till Dantes himmel utan att ha passerat helvetet. Det kan bli lite för mycket av det goda helt enkelt. Paris firar 40 år sedan 68-rörelsen, men den samhällskritiska konsten tycks vara ett minne blott.

Vill man ha riktigt roligt kan man gäcka den franska intelligentian med frågor som: ”Men pågår det några intressanta kulturdebatter här?” ”Njae, vi har fullt upp med att diskutera Sarkozy”, brukar de svara lite skamset. Till och med Alain Badiou – den franska filosofins sista kvarleva – har ägnat sin senaste bok åt honom och kallar hans civilisationspolitik för rent och skärt barbari som spelar på folks rädslor. Sarkozy är ett politiskt masspsykosnummer utan dess like, men trots att han och Carla Bruni uppför sig som Ludvig XVI och Marie Antoinette innan de förlorade sina huvuden och att strejk och studentrevolter blommar ut till höger och vänster, är det ingen i konstvärlden som vill låtsas om den saken.

Champagnen flödar som aldrig förr och galleristerna avslutar vernissagerna med att bjuda sina besökare på överdådiga middagar på Maurice – hotellet där Dalí klippte sönder en persisk matta för att dela ut till uteliggare. Konst och välgörenhet rimmar illa numera. I stället tävlar konstnärerna om hur mycket deras verk har kostat att realisera. Den som leder ligan är onekligen det unga franska geniet Loris Gréaud vars utställning Cellar Door på Palais de Tokyo kostade dubbelt så mycket som alla andra utställningar som har gjorts där tidigare – och då inklusive det spektakulära Notre Histoire som avslutade det forna curatorparets era. Gréauds utställning blev fulllkomligt massakrerad i medierna, mycket tack vare hypen omkring honom, men publiken flödade dit som aldrig förr. För det är inte varje dag man kommer in på en utställning där man kan ta del av en operaföreställning, spela paintball, dricka svart champagne och titta på ”oändliga verk”.

Att det statliga stödet till Palais de Tokyo varit stort under åren, har inte hindrat ledningen att söka sponsring hos de stora modehusen. Men den som säljer sin själ till marknaden riskerar förlora sin kredibilitet. Det går inte att vara både med och mot. Konstnärer kan som bekant ha en dubbelagenda och komma undan med det, men institutioner lyckas oftast sämre. Vi får väl se hur mottagandet av Luis Vuittons stora konsthall blir när den invigs om två år med Susanne Piaget – konstens fruktade drottning – vid rodret. Att Susanne Piaget var chef för Musée d’Art moderne de la ville de Paris – det statligt finansierade publikundret - har inte hindrat henne att knyta band med marknaden. Vem vet, det är kanske här den stora utmaningen ligger: att göra det kvalitativa kommersiellt och det kommersiella kvalitativt, i att förena yta och innehåll, sociopolitisk aktivism och ren och skär underhållning. Först då kan man överbrygga det stora gapet mellan det alternativa och det folkliga. Som det är nu är det väldigt få institutioner som lyckas med den här svåra balansgången.

Politisk konst är endast välkommen som historiskt fenomen.

Den utställning som balanserar bäst mellan det politiska och det estetiska, det intima och det offentliga, är och förblir Sophie Calles sensationella verk: Take care of yourself som visas på Bibliotheque Nationale de France (på Richelieu, t o m 15 juni). Här kan man i lugn och ro ta del av alla kvinnors tolkningar av det kryptiska, ömsom råa ömsom kärleksfulla avskedsbrev som Sophie Calle fick av en gammal pojkvän och som hon nu upphöjt till konst. Verket visar inte bara på konstens terapeutiska krafter, utan också på den outtömliga tolkningens kreativa potential, att meningen inte står att finna i verket, utan i vårt möte med det. Inte minst är detta en demonstration av konstens förmåga att utjämna personliga orättvisor.

Vårens mest politiskt och estetiskt radikala utställning var till slut Gregor Schneiders Sweet smell på La Maison Rouge. Det är lite nervtärande när man måste signera ett kontrakt på att man inte har svagt hjärta eller lider av klaustrofobi, att sedan utan någon möjlighet till återvändo träda in i en labyrint av rum som bara blir mindre och mindre och doftar allt märkligare, för att till slut via ett kylrum tvingas in i ett fullkomligt svart rum. Verket förvandlas sakta men säkert till en mental tortyrkammare och även om inget annat äger rum än just rummet, är detta bland det otäckaste jag har varit med om.

Schneider blev känd för sitt Haus Ur, ett hus som han har byggt om och byggt in sig i under flera år, genom att addera väggar, ta bort fönster – ja helt enkelt skapa en så död arkitektur som möjligt. Men detta är inte nog för Schneider. Nu vill han också ställa ut en döende person på Haus Lange Museum i Krefeld. Tidningarna världen över rasar och hävdar att döden bör vara en privat angelägenhet. Hur det blir återstår att se, men säkert är att Schneider inte kommer att sitta vackert på ett tag. Konsten har alltid varit en moralisk gråzon. Många förfäras men få är beredda att strypa dess frihet. Och tur är väl det. I en omoralisk värld, är den moraliska konsten den mest omoraliska.

Sinziana Ravini