ÅSIKT

Vi äter våra vänner

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På Grafikens Hus i Mariefred visas i sommar Djur på många sätt, en kunglig samling grafiska blad. Att temat för detta guldkantade event är just djur förklaras på olika sätt, till exempel med att det är ”ett ämne som av naturliga skäl ligger H M Konungen varmt om hjärtat” och att kungen är ”känd som en sann naturmänniska, både som fotograf och jägare”. Vad nu det faktum att bilderna ställs ut har med samlarens – eller rättare sagt samlarens sonsons – identitet att göra. Vem som skapat konsten? Spelar mindre roll. Hur djur skildrats och av vem hör inte hit.

Som konsthistoriskt motiv har djur precis som andra mindre viktiga varelser fyllts med symboliska innebörder: den lilla hunden är trofastheten, burfågeln en bild för instängdhet. Hästen – konstdjurets konung – blir både kraft, auktoritet, vildhet och trygghet. Synen på djuren förändrades stort liksom så mycket annat under 1800-talet. Då förvandlades de från lägre stående varelser, namngivna av människan men med känslor som liknar våra, till däggdjur liksom vi. Som just därför måste hållas nere i den naturvetenskapligt försvarade hierarkin. Våra dumma kusiner från landet.

För några år sedan skapade Hendrik Zeitler fotoserien De utvalda, som bestod av porträtt av kor. Ett utjämnande av nivåer mellan människa och djur genom individualisering och skapande av en kulturell person: någon som blir porträtterad har ett värde, finns, tar plats. När Erik Lindegren nu visar fotografi inifrån ett slakteri, i utställningen Walls of Glass (Galleri Puckeln, t o m 31 maj) tar han både ett steg fram och ett tillbaka. Grisarna och korna blir våra vänner, helt klart, men deras öde blir estetik.

Utställningens titel syftar till ett Linda McCartney-citat: ”If slaughterhouses had walls of glass, the whole world would be vegetarian” och Djurens Rätt finns med som samarbetspartner. Att visa slaktens vidrighet, att tvinga betraktaren att följa grisarna från livet till döden och en objektifiering som är grotesk – från liv till kött, från varelse till ting – är utan tvekan en viktig dokumentär gärning. Men djuren är inte i närheten av den porträttstatus de fick av Zeitler och deras blod blir esteticerat, fångat i färgrik rörelse. Erik Lindegren fastnar därför i något ganska traditionellt. Men: det är långt bort från den djursyn som självklart placerar djuren i naturen, människan i kulturen. Att fortsätta äta kött är trots allt inte bara korkat, när slakteriet får väggar av glas på riktigt blir det snarare någon sorts kannibalism.

Ulrika Stahre