ÅSIKT

I museets dunkla vrår

1 av 3
Nathalie Djurberg: ”Noshörningen och valen”, 2008.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Samtidigt som litteraturvärlden trängs kring något som till formen ser ut som hyperrealism – jagberättelser, namnpubliceringar, dagböcker – så verkar konsten röra sig åt motsatt håll. Mot fantasin, fejken, vandringshistorien. Uttryck för det irrationella och oväntade. Detta är åtminstone temat för Moderna museets sommarutställning Eklips – Konst i en mörk tid. En konst som sägs vara på tvärs mot förnuftet, upplysningstraditionen, rationaliteten.

Det mörka i utställningstiteln syftar både på ”den mörka tiden” – klimathot, krig, terrorism, ja vad är ljust? – och på det mörka som motsats till det upplysta. Människans nattsida. Eklipsen, solförmörkelsen, är både en bild av tiden och av något okänt. Kanske är det därför man har valt att hålla lokalerna dunkla, för att komma i stämning (osökt kommer man att tänka på Dick Bengtsson-utställningen eller varför inte en samling grafiska blad, eller en utställning om stenåldern). På så sätt matchar ett slags mörker ett annat och faktiskt behöver man inte veta vilket som är vilket.

I fantasierna döljer sig idéer som ibland är lätta att översätta till politiska utsagor. Som Ellen Gallaghers briljanta målningscollage Watery Extatic, om undervattensmänniskor, bläckfisklika i djuphavet, som enligt en helt modern saga stammar från de afrikanska slavar som dog på Atlanten och kastades överbord. Här är bildskapandet sitt eget universum och även om verken på ett plan kommenterar kolonialismen är de samtidigt helt fristående – ångest, mystik, ofattbart hot och skönhet i förvirrande förening. Och det faktum att berättelsen rör sig under vatten är en utmärkt metafor för ett undermedvetet, förmedvetet, allmänmänskligt. Från fostervatten till världshavens politik. I akvarell, och papper klistrat på papper.

Utställningen vill berätta något eget och proklamerar stolt att det är rätt att göra fel, genom att gå motströms och hitta en egen väg. Men jag undrar lite lätt om inte Paul McCarthy är ett dåligt exempel på ”fel”. Det lär inte vara så fel och radikalt att visa en konstnär som ställer ut världen över, som får rejält med rum för sina vid det här laget ganska slitna provokationer – eller är det möjligen för att de är slitna som de blir rätt eller om det var fel?

Men delarna överträffar helheten. Det finns fullt av enstaka mycket spännande verk, framför allt av Anri Salas, Mike Nelson och Michaël Borremans. Eklips faller i princip sönder i små soloutställningar, så skarpt är urvalet av enskilda konstnärer.

Nathalie Djurbergs animationer passar nästan in för bra. Två filmer visas, som båda handlar om människans relation till djuren, eller till sitt eget inre (och yttre!) djur. När tarmar i form av något som verkligen ser ut som kokt pasta trillar ur en valross, smälter en helt rationell vardagsverklighet in i fantasin – vilket bara gör den än livskraftigare. Den assimilerar nästan vad som helst. Och det är här jag kan börja misstänka att motsättningen mellan en fixering vid ”det verkliga” och ”det fantastiska” är en chimär. Allt blir tydlig fantasi.

FAKTA

Konst

EKLIPS – Konst i en mörk tid

Moderna Museet

T o m 24 augusti

Ulrika Stahre