ÅSIKT

Utbrända och ursinniga

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Mia-Marie Hammarlin.
Mia-Marie Hammarlin.

Jag blir översköljd och delvis uppslukad av avhandlingen Att leva som utbränd. Mia-Marie Hammarlin har gjort en etnologisk undersökning byggd på djupintervjuer som öppnar nya vägar in i att se på den undanglidande och svårdefinierbara sjukdomen utbrändhet.

Hammarlin söker sina informanter i media och upptäcker att där tar en mängd vältaliga kvinnor plats, ”men de gör det i egenskap av offer, i en situation där de är försvagade fysiskt och psykiskt”.

När kvinnorna själva talar om sjukdomen använder de massor av ord: deprimerad, kollapsad, utmattad, utsliten, stressad, sviken, passiv, väntande, håglös, ihålig, knäckt, slut, överaktiv, tom, spänd, kasserad, trött, likgiltig, sömnlös, förvirrad, glömsk, irriterad. Orden kastar mig ner i min egen första kaotiska tid av utbrändhet, när alla motstridiga känslor i min kraschlandade kropp mardrömsaktigt slogs med en önskan om att det som händer mig inte är sant.

Utbrändhet feminiseras med hjälp av media och ordet utbränd får ett tydligt lågstatusansikte – den medelålders kvinnan inom offentlig sektor. Männen i Hammarlins undersökning söker sig till ensamheten och tycks vara rädda att förknippas med skam och en oklar kvinnosjukdom. ”Riktiga grabbar drabbas inte av nervsvaghet.”

Under arbetets gång konfronteras Hammarlin med frågor som rör sjukdomen: ”Inbillar de sig bara? Känner de efter för mycket? Skulle de kunna ta sig i kragen och gå till jobbet?” Det är här Att leva som utbränd drabbar mig som allra starkast. Hammarlin möter sina informanter med stor respekt och lyhördhet och tvivlar aldrig på diagnosen utbränd. Det går tvärtemot den erfarenhet jag själv har av att vara inföst i en sjukskrivningstid där den egna erfarenheten hela tiden ifrågasattes.

Hammarlin visar hur utbrända efter det första akuta skedet söker sig egna vägar till tillfrisknande genom skapande: att måla, att odla: ”det är så viktigt att använda händerna, att påta i trädgården, baka och måla, det kreativa gör att man slipper tänka”, genom naturen: ”jag letar efter vem jag är, jag hittade min själ här i skogen”, genom skrivandet: ”jag får kontakt med det innersta i min personlighet”. Det väller ut målade korgar, Waldorfdockor, hönsestrik, växtfärgade garner.

Skapandet är oftast ett ofarligt rum. Ett rum där kvinnor alltid vistats utan att de blivit mer fria än att många fortfarande sitter fast i underbetalda arbeten och obegripliga ekonomiska sparbeting. Samtidigt som kulturellt skapande bevisligen representerar en väg till läkning för Hammarlins informanter.

Många kvinnor organiserar sig i sin utbrändhet genom att själva ordna mötesplatser, nätverk etc. Där talar de om jämställdhet, politik och terapi i rum präglade av stearinljus, kaffebryggare och hembakt. Kvinnliga självhjälpsrum grundade på en kollektiv erfarenhet, men utan makt oavsett hur medvetna och uttrycksfulla kvinnorna än är. ”Denna typ av kvinnligt präglade verksamheter behandlas med påfallande ointresse av samhället”, som Hammarlin konstaterar. Och ”det är inte tillåtet att göra vad som helst under sjukskrivningstiden ... det tycks också som om den sjuke instinktivt vet vad hon förväntas göra och var hon ska ta vägen”. Om det inte vore så skulle ju en sorts kvinnorörelse kunna ta avstamp i de kollektiva självinsiktsrum Hammarlin beskriver.

Kvinnor är sedan länge inskolade i att vistas på maktlösa platser. På 70-talet gick kvinnor som var övertränade i ett traditionellt patriarkalt mönster rakt ut i den offentliga sektorn och låstes in där. Hammarlin pekar i slutkapitlet Väntrummet på att ”utbrändhet är djupt inbäddat i en köns- och klassproblematik”. Och ställer också frågan: ”Kan depression och diffusa krämpor vara uttryck för kvinnligt missnöje, kan de betraktas som politiska handlingar, som en sorts demonstrationer?” Jag vill bara skrika till svar: Självklart! Och hör en kör av kvinnlig vrede, ursinnigt falla in i mitt skrik.

FAKTA

Sakprosa

Mia-Marie Hammarlin

ATT LEVA SOM UTBRÄND

En etnologisk studie av långtidssjukskrivna

Brutus Östlings bokförlag Symposion

Helene Rådberg