ÅSIKT

Hur låter kärlek?

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■ Kärlek på film utan stråkar är som latte utan skummad mjölk. Så ser i alla fall vår kulturella överenskommelse ut, själva klichén för hur ”kärlek låter”. Samma sak med det softa Hollywood-hjärtat som slår så regelbundet. Lyssnar vi till ett realistiskt inspelat hjärta låter det hårt och påminner oss om vår egen dödlighet. Det vill vi inte höra på film.

Varje musiker har någon gång ställts inför det faktum att kärlekens tonart c-dur knappt går att spela. Den känns flack och tonlös. Kraven känns övermäktiga. Då är det betydligt enklare att slå ner några ackord för svartsjuka och melankoli.

■ ■ Regissören Michael Patrick King hade bara ett krav på musiken till filmen Sex and the City: den ska andas singellivets syn på kärlek i New York. Och genast tänker en musiker: brass, saggigt jazztrumset, vibrafon och en Sinatra som visserligen inte hörs men finns där ändå. En moodmusic för höghusen och klubbarna. Så låter också orkestertemat till Sex and the City. I övrigt är cd:n en eklektisk mix av omarbetad musik från tv-serien, nyskrivna och redan existerande låtar.

Man kan knappast beskylla musiken för att vara vågad. Vilket inte heller är meningen. Snarare är valet av låtar – till exempel det omarrangerade temat från tv-serien, Labels or Love med Fergie, och det nykomponerade ledmotivet, All Dressed in Love med Jennifer Hudson – simpelt och smått genialt. Låtarna knyter an till personer, platser, tider och vad som hände sedan. De fungerar som markörer.

■ ■ Ibland öppnar musiken en ny film i filmen, som i Mercy med Duffy och den vinylknastrande versionen av Al Greens How Can You Mend A Broken Heart. För att vara underhållning är det ett rätt ovanligt drag, i en genre där regissörer normalt brukar vara avvaktande inför platskrävande musik. Det är lätt att påstå att filmmusiken ska vara underordnad, men så är det inte. Vad det handlar om är att bild och musik ska fungera ihop.

I vardagen ger musiken omedelbart en hint om att vi lever i en filmatisering om oss själva. Vi står i kön och ska betala, från dolda högtalare strömmar ledmotivet från Sex and the City och plötsligt får fiskpinnarna en annan innebörd.

FAKTA

Filmmusik

SEX AND THE CITY

Decca

Mikael Strömberg