ÅSIKT

Musik & politik

ROGER WILSON om en Oscarsbelönad dokumentärfilmare i ständig förändring

"Harlans county U.S.A", oscarsbelönad 1977. "Wild man blues" - Woody Allen på turné. "Oz", tv-serie där Kopple regisserat avsnitt. "Shut up and sing", 2006.
Foto: Arte, Warner bros, AP
"Harlans county U.S.A", oscarsbelönad 1977. "Wild man blues" - Woody Allen på turné. "Oz", tv-serie där Kopple regisserat avsnitt. "Shut up and sing", 2006.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Barbara Kopple – med mer än 30 år som dokumentärfilmare.
Foto: Foto: AP
Barbara Kopple – med mer än 30 år som dokumentärfilmare.

Shut up and sing är den senaste filmen i Barbara Kopples mer än trettio år långa värv som dokumentärfilmare. Med rötter fast förankrade i den politiska sjuttiotalsfilmen tillhör hon i dag USA:s kulturelit.

Hennes ämnesval, formspråk och konstnärliga uttryck har ständigt skiftat. Men oavsett om det handlar om strejkande gruvarbetare, neurotiska regissörer eller politiska countrysångare så finns det ett varsamt och tillbakadraget berättande hos Kopple. Hon är den gamla skolans dokumentarist, en sådan som väntar ut händelserna och låter berättelsen ta form framför kameran.

Karriären började med vad man nästan kan kalla en vänsterkulturell solskenshistoria. 1977 belönades hon med en Oscar för Harlan County U.S.A, resultatet av arton månaders inspelningar i Harlan, Kentucky, där gruvarbetarna strejkade för rätten att bilda en fackförening. Gruvbolaget bemötte arbetarnas krav med brutalitet. På ett ställe i filmen attackeras kameramannen, på ett annat vevar en strejkbrytare med en pistol åt kamerans håll, och man hör en livrädd Kopple gallskrika ”Don’t shoot!” i bakgrunden.

Det fackliga temat återkommer i American Dream (1990), en långfilm om livsmedelsarbetare i Minnesota som trotsar det centrala fackförbundets råd om att acceptera ett lågt lönebud, och går ut i en lokal, och inte särskilt framgångsrik, strejk. Även denna film belönades med en Oscar.

Liksom arbetarskildringarna går kontakten med musikvärlden som en röd tråd genom hennes filmskapande. Den första filminspelningen hon jobbade på var bröderna Maysles Rolling Stone-dokumentär Gimme Shelter. Och när hela American Dream-projektet var timmar från bankrutt räddades filmen av en check från Bruce Springsteen på 25 000 dollar.

Dokumentären om Woody Allen, Wild Man Blues, är en turnéfilm där hon följer Allen och hans då blivande fru Soon-Yi Previn på en rad konserter genom Europa. Och vid jubileumskonserterna i Woodstock 1994 och 1999 var det Kopple som skötte dokumentationen.

Barbara Kopple har aldrig varit rädd för att gå utanför ramarna, varken när det gäller form eller innehåll. Hon har testat fiktion när hon regisserat avsnitt av tv-serierna Uppdrag: Mord och Oz, och 2005 regisserade hon sin första spelfilm, Kaos, om ett gäng välbärgade, uttråkade tonåringar som börjar hänga med gangsters för spänningen och kickarnas skull. Ja, hon har till och med använt sin dokumentära stil för att göra reklamfilm för den amerikanska varuhuskedjan Target.

Efter de första framgångarna med filmerna om facklig kamp har Kopple hoppat friskt mellan olika världar. Tv-dokumentären The Hamptons (2002) var en sorts realityserie om det glassiga livet bland USA:s östkustselit – sommarsäsongens cocktailpartyn och festande – medan Bearing Witness (2005) handlar om fem kvinnliga krigsreportrar och de uppoffringar som de fått göra för yrkets skull: från kraschade förhållanden till rent fysiska skador.

Det skulle vara lätt att avfärda Kopple som ytterligare en 40-talist som har sålt ut. En filmare som utnyttjar sitt eget kändisskap för att få fri tillgång till tillbakadragna neurotiker som till exempel Woody Allen, och lika glatt tar sig an filmer om traumatiserade krigskorrespondenter som den planerade konsertfilmen om hårdrocksbandet Bon Jovi.

Men man kan också se henne som en filmare som ständigt förändrar sitt uttryck för att fånga tidsandan och det politiska klimatet i USA. Kanske den enda med insikt och erfarenhet nog att se likheterna mellan film om facklig kamp och film om en politiskt frispråkig countrystjärna.

Roger Wilson