ÅSIKT

Grundkurs i gräl

CLAES WAHLIN om gnabb, gruff och gurgel

1 av 5
Exempel på ansiktshotande språkhandling mellan Mona Sahlin och Jan Guillou.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Lagom till midsommar dräller det av grilltips inför hoppet om sol och värme. Men risken för mygg och duggregn gör att det kanske vore mer intressant med lite grältips, inte hur man lagar till dem, men en titt på ingredienserna kan vara av viss nytta.

Marie Sörlin har skrivit en avhandling i Uppsala, Att ställa till en scen – verbala konflikter i svensk dramadialog 1725–2000, där hon undersöker ett trettiotal dramer från en avgränsad tidsperiod i respektive sekel. Materialet är begränsat, slutsatserna blir därför ganska försiktiga.

Å andra sidan får läsaren, framför allt den grälande läsaren, en del verktyg som kan vara praktiska under högst verkliga gruff. Gräl är nämligen inte bara gräl, eller tjafs, dispyt, kiv, krakel, ordbyte, munhuggning, scen, bråk eller käbbel, för att nämna några av de tillgängliga termerna.

Grälet har sin egen grammatik, språkformer som visar sig vara rätt konstanta över tid. De går att dela in i turer och drag och kan skiktas i olika slag. Tre huvudgrupper identifieras: motsägelse, klander och avslag. Ett gräl kräver också nästan alltid minst tre så kallade turer, som tillsammans bildar en sekvens: en disputabel handling, en första oppositionell reaktion (mot den förra) samt en andra oppositionell handling.

Ett tredragsmönster kan alltså se ut som så: ’’– Jag tänkte skriva en artikel om gräl.

– Men varför i hela fridens namn då? – Du ska alltid kritisera mina artikelförslag!’’ En sådan sekvens kan då utveckla sig till ett alldeles storartat gruff, om ingen tar initiativ till en så kallad reparationssekvens:

”Jag kanske skulle kunna jämföra vanliga gräl med gräl i pjäser ... och skriva bara en liten artikel?’’ I detta försök till reparationssekvens är det vanligt med ett talaktsadverbial, som här ’’kanske’’.

Dispyter av sådana slag kan sedan intensifieras på olika vis, i värsta fall med icke-verbala handlingar (knuffar, slag), eller vanligare genom negativa personvärderingar, även kallade ansiktshotande språkhandlingar (’’Idiot!’’). Vi får en skala: indirekt motsägande (’’Är det inte bättre om ...’’), direkt motsägande (’’Nej.’’), indirekt klander (’’Så skriver man ju inte.’’), direkt klander (’’Du kan visst aldrig lära dig att skriva!’’), direkt negativ personvärdering (’’Analfabetkräk!’’).

Den sistnämnda har ett vackert exempel i Carl Gyllenborgs Swenska sprätthöken från 1737: ’’säi då, skiäms ni intet, Juncker, at gå så sluskut klädder som ni giör’’. Klander, visar det sig också, är det mest vanliga grälinslaget i de undersökta dramerna (vilket också gäller debattprogram i tv, likaså är ju tv:s såpor i princip uppbyggda av lätt varierade klandersekvenser), medan motsäganden och avslag kommer på delad andraplats. Detta möjligen med undantag för Noréns pjäser, där grälen tydligen undflyr Sörlins kategoriseringsförsök, rimligen av den orsaken att Noréns dialoger är ”tjocka”, de handlar om flera saker på en gång.

Hur man reagerar på klander, så kallad klanderrespons, kan liksom motsäganden och avslag i sin tur uppdelas i typer, som Rättfärdigande av missnöje (’’Nu får jag ju skriva om hela artikeln från början.’’) eller Begäran om förändrat beteende (’’Kunde du inte ha sagt det tidigare?’’). Påföljande tur, tredjedraget, kan vara av typen Avvisande (’’Det sa jag ju!’’), Motklander (’’Om du diskuterat artikeln först så hade du sluppit skriva om.’’) eller Partiellt accepterande (’’Jag hann inte säga det.’’)

Men vad grälar vi om då? Den enda egentliga slutsatsen Sörlin drar av sitt material är att i de moderna pjäserna så handlar det mer om all

dagliga saker, medan i de äldre dramerna, framför allt de från 1700-talet, handlar det hellre om moral och leverne. Det har givetvis med funktion att göra, 1700-talets litteratur hade ett undervisande syfte samtidigt som de familjedispyter som genomsyrar såväl Strindbergs som Noréns dramer inte bara har med den litterära realismen och psykologins genomslag att göra: ’’Du har inte betalt amorteringen på livförsäkringen på åtta månader.’’ (ur Natten är dagens mor). De är också ett uttryck för teaterns uppgift,

Strindberg och Ibsen tog in samhällsdebatten (kvinnofrågan) på teatern. I dag har samhällsdiskussionen hamnat i tv-sofforna, där dispyten ofta sker med just klandersekvenser, medan teatern försöker intressera genom medkänsla och identifikation (Personkrets 3:1).

Grälet har så att säga flyttat på sig, från 1800-talets scen i offentligheten till vardagsrummets tv-ruta, där folk klandrar varandra precis som om de vore hemma. Det vore kanske en god idé att försöka verka för en temporal rockad, låta 1700-talets moraldiskussioner få större plats och försöka reducera antalet klandersekvenser till förmån för reparationssekvenser, gärna då med inslag av så kallade försvagande modifieringar:

’’– Har du skrivit klart den där intressanta artikeln om gräl än? – Ja, jag är precis färdig, vad tycker du? – Jamen, det blev ju inte så tokigt ändå.

– Nämen tack. Trevlig midsommar då. – Tack detsamma.’’

Claes Wahlin