ÅSIKT

Språket visar hur vi lever

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det var två inspirerat motsträviga författare som inledde Waltics publiköppna litteraturfestival i går kväll på Kulturhusets takterass. Samtalsledaren Dan Shafran, föreståndare för Rumänska kulturinstitutet, envisades med frågor om hemland, språk och exil som Herta Müller och Dubravka Ugreši lika envist vände och vred på. De lämnade Rumänien respektive vad som numera är Kroatien av politiska skäl, men är inte språket, modersmålet, ändå ett hemland, framkastade Shafran?

Nej, det gick ingen av dem med på. Serbokroatiskan, som rent lingvistiskt är ett enda språk, har ju delats upp i fyra olika, påpekade Ugreši. Regionala dialekter politiserades – ”de blev vapen” – under kriget, och fortfarande är det ett projekt att förstärka skillnaderna.

I Herta Müllers lilla hemby var det bara läkaren och polisen som talade rumänska ”och dem ville man ju av uppenbara anledningar ha så lite kontakt med som möjligt”. Den tyskspråkiga minoritet hon tillhör har levt i Rumänien i 300 år, men hennes generation var den första som lärde sig rumänska i skolan. Hon bor i Berlin sedan 1987, skriver på tyska men ser vartenda ord på båda språken, som ”med två olika ögon på världen”.

Hon hör författare som aldrig lämnat Tyskland tala om sitt språk som ett hemland, men själv menar hon att ”det som sägs – innehållet – är hemlandet, inte språket det sägs på”. Hon talade om ett äckel hon ibland kan känna inför språket, eftersom det ”visar hur vi lever”.

Jag, som själv deltidsbor i Berlin, tänker att den tyska som Herta Müller alltså skriver på, och som hon valde att tala under samtalet, är ett praktexempel på ett språk som bär på en traumatisk historia. Smaka bara på ord som ”Führer” och ”Volk”, och jämför med ”leader”, ”people” eller ”folk”. På Waltics första kväll blev en massa klokt sagt – på tyska, engelska och svenska.

Malin Krutmeijer