ÅSIKT

De döda vaknar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
John Ajvide Lindqvist.
Foto: IDHA LINDHAG
John Ajvide Lindqvist.

■ ■Förra gången skrev han om vampyrer i Blackeberg. Låt den rätte komma in var en ovanligt sensibel mix av svensk förortsskildring och skräckroman. I Hanteringen av odöda låter han de döda stå upp ur gravarna, krypa ur sina kylrumslådor och skrämmande målmedvetet vingla iväg från obduktionssalarna.

John Ajvide Lindqvist (f.1968) är ingen dununge. Han har varit ståuppkomiker och skrivit manus till tv-serier som Reuter & Skoog och Kommissionen, som sänds i höst. Hans andra roman har ett högre och effektivare tempo än den stillsamt horribla debutromanen (fast där gillade jag just den välresearchade vardagligt lunkande 80-talssjaskigheten). Här rör sig handlingen bara över några dagar, några laddade sensommardagar i augusti 2002, då fruktansvärda saker händer efter ett åskväder i Stockholmstrakten. Eller är det underbara saker? Ingen vet riktigt. Socialministern rådgör med militären. Hysteriska medier famlar i tomme. Löpsedelsorden verkar så bleka. De döda har vaknat men världen saknar beredskap.

■ ■Otäckheterna är inbäddade i välgjord realism, precis som blodsugandet ute i Blackeberg. Den pensionerade journalisten Mahler försöker gömma undan sitt halvruttna lilla barnbarn, ståuppkomikern David försöker hantera sorgen (och det där ännu värre) efter att hustrun krockat med en älg och den emblematiskt svartklädda tonårsflickan Flora letar modigt efter sin djupfrysta morfar som haffats av polisen och stängts in i ett slags dödläger. Det är en tät bok, utspekulerad men intelligent, till och med lite tröstande. Svår att lägga ifrån sig. Svår att somna ifrån.

En tradition inom skräckgenren är att monstret behandlas ömsint. Som om det inte är ont i sig utan bara följer sin natur. Så även här. De odöda tycks följa någon blind men tvingande rudimentär livsinstinkt.

Vem gör inte det?

■ ■Jag tror att det kommer att gå riktigt bra för John Ajvide Lindqvist. Han har pejl på rädslans vettlösa urkraft i våra elupplysta liv. Skräckgenren kanske har lättare att halka i fånigheter men den är ung och har samma potential för social kritik som den numera tomgångsaktigt psykopattröskande detektivromanen.

Skräckroman

Pia Bergström