Aftonbladet
Dagens namn: Jesper
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Nu har de 30 procent

Ali Esbati om Norges bästa partiapparat och en höger som öppnar dörren till regeringsmakten

Siv Jensen kampanjar inför valet 2005 i Norge   Siv Jensen kampanjar inför valet 2005 i Norge Foto: BORGEN, ØRN E./SCANPIX

Den 28 maj kunde man i norska Aftenposten läsa en längre debattartikel om att rasism gått och blivit ”ett modeord”. Artikelförfattaren skriver att norska flickor byter trottoarkant när de passerar ”ett gäng icke-västliga”, på grund av att dessa är ”överrepresenterade i våldtäktsstatistiken”. Och detta, slår debattören fast i polemik mot en oklar motståndare, är inte ”etniska norrmäns ansvar”. Vidare får vi veta, att somaliska män själva måste förklara varför de inte lyckas få jobb – den dokumenterade diskrimineringen av mörkhyade, ”håller inte […] att gömma sig bakom”. Utanför en beklaglig ”nynazistisk miljö” finns nämligen ingen rasism i Norge. Ty nio av tio norrmän har i en undersökning sagt att de ”inte har några problem” med att ha en invandrare som ”granne eller hemhjälp”.

Debattören, Siv Jensen, leder Norges enligt opinionsmätningarna största parti, Fremskrittspartiet (Frp). Om drygt ett år, kan hon vara Norges statsminister.

Frp bildades 1973, under namnet ”Anders Langes parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep”. Främlingsfientlighet var inte avgörande för partiets identitet, även om man ogillade invandringspolitiken och ställde sig positiv till apartheid i Sydafrika.

Idag vill partiet privatisera stora delar av vårdsystemet, lägga ut fler av polisens uppgifter på upphandling, sänka skatter, särskilt på bilar och bensin, bygga mer väg och ”stödja alternativ forskning” om klimatförändringarna. Konstnärer ska berövas statsstöd. Presstödet tas bort, så att många mindre, opinionsbildande tidningar försvinner.



Norge har en rödgrön regering med socialdemokraterna, Sosialistisk Venstreparti (SV) och Senterpartiet. Koalitionen besegrade 2005 en borgerlig allians av kristdemokrater, liberala Venstre, och moderaternas systerparti Høyre. I det valet fick Frp sitt bästa resultat någonsin – över 22 procent. Nu är det Siv Jensen som är Norges oppositionsledare. I slutet av juni uppnådde man 30,4 procent i en opinionsundersökning av företaget Opinion.

Jämfört med dagens svenska situation har Norge kvar ett ideologiskt självmedvetet borgerligt mittenalternativ: Venstre och kristdemokraterna betonar gärna sin sociala profil. De har, liksom den svenska borgerligheten ännu gör med Sverigedemokraterna, också markerat – och fortsätter att upprepa – att de vägrar regera tillsammans med Frp.

Høyre däremot, har öppnat famnen. Partiets huvudutspel till sitt landsmöte tidigare i år var en rapport som listade alla frågor där det råder enighet mellan de fyra borgerliga partier, som man hoppas ska bilda regering efter 2009. Frp och Høyre styr redan i Oslo.

Norge är ett land med en relativt svag självständig överklass. I den ”sista sovjetstaten” finns kvardröjande institutioner som dämmer upp möjligheten att växla in stålarna i politisk makt. Stödet för välfärdsstaten är brett och starkt. Det finns ett med svenska ögon sett rikt tidningsutbud – till och med socialdemokratin och vänstern syns på några ledarsidor. Facket noterar medlemsrekord. Den borgerliga mitten/vänster-positionen existerar med andra ord inte i ett vakuum.

Detta är ett problem för en höger med ambitioner, i ett land som svämmar över av pengar. När högerns tankesmedja Civita trappar upp sin verksamhet finns en tydlig svensk förebild. ”Timbro är tio-tjugo år före oss”, påpekade Civita-chefen Kristin Clemet – tidigare statsråd från Høyre – förra året. Civita arbetar bland annat på att få unga politiskt aktiva att träffas och ”snakke sammen” och odla en gemenskap kring problembeskrivning och ideologiska utgångspunkter. Frp är självskrivet i denna gemenskap.

Det är Frp som idag mest effektivt kan förverkliga det norska kapitalets önskemål om samhällsomvandling. Det har blivit ett högerpopulistiskt drömparti: heltäckande politik, men inga bindningar till enskilda ställningstaganden. Partiet kan vara för eller mot nästan vad som helst – det hålls ihop av sin funktion; seglar på de heta luftströmmar som den samtida kapitalismens dynamik ger upphov till.





I en tid när partier dömts ut som förlegade – inte minst av avknoppade förståsigpåare på vänsterkanten – visar Frp vad man kan åstadkomma med organisering. Man har troligen Norges bästa partiapparat, med hårda centrala nypor, omfattande basarbete, och systematiska kaderutbildningar. Och man har funnit goda formler för att sälja in ökade klyftor, nedmontering av välfärden och inskränkta fackliga rättigheter – svårsmälta och impopulära om de presenteras rakt på – som rättvisa, stärkt välfärd och politik för arbetare.

Därför är det både naturligt och signifikativt, att mångmiljonären och finanshajen Ola Mæle – som nyligen inbjöd statsminister Stoltenberg att komma och debattera mot honom i Saint Tropez – ämnar bidra med pengar för förverkligandet av en regering med Høyre och Frp. Och än tydligare när finansmannen Stein Erik Hagen – ägare av Rimi-kedjan – förra året skänkte Frp två miljoner till ”partiutveckling”. Hagen lämnade Høyre 2006, efter 35 års medlemskap. Det är Frp som är duktigast i klassen. Eller, annorlunda uttryckt, för klassen.





Så sluter den traditionella högern upp bakom ett parti som tänker minska flyktingströmmen till Norge till en tiondel och i princip stoppa möjligheten att få asyl. Kommuner ska få vetorätt mot byggandet av nya förläggningar. Asylsökande ska låsas in under mottagningsprocessen. För dem som fått stanna har man laborerat med möjligheter att dra in socialbidrag. Till arbetskraftsinvandring är dock partiet långt mer positivt.

Partiet verkar i ett växelspel med en allmän samhällsdebatt, som i tilltagande grad ”danmarkiseras”. Ett antal nyrasistiska fora har etablerat sig som referenspunkter i varje diskussion om invandring, islam eller integration. På sajter som document.no, HonestThinking och Human Rights Service (HRS) pumpas dagligen ut dubiösa siffror och försåtliga ”kopplingar”. Urval och tonfall påminner starkt om till exempel svenska Nationaldemokraternas eller andra aktiva rasistpartiers ”nyhetsservice”. HRS, som vill förbjuda bärande av muslimsk huvudduk och försvåra familjeåterförening, erhöll förra året närmare två miljoner kronor av den norska statens medel för att främja integration. Redaktören för HonestThinking har skaffat sig plats i den offentliga debatten genom att monomant återkomma till ”demografins” betydelse för ”islamiseringen” av Norge: Muslimerna är inte bara många – de får också barn! På senare tid har han börjat intressera sig för sambandet mellan ”ras” och intelligens. Denna smörja – vars intentioner torde vara uppenbara för varje normalbegåvad samhällsmedborgare – kan man få sig till livs i vanliga norska dagstidningar.

När ytterkanterna rör på sig, förskjuts också tyngdpunkten i debatten. Så byggs ett drivhus för Frp:s politik.





Ett år före valet försöker Jens Stoltenberg dra igång sina kärnväljare, genom att säga att den norska välfärdsmodellen i grunden hotas av en Frp-regering. Det är sant. Men det är svårare att vinna politisk trovärdighet för den hållningen, när man själv genomdrivit långtgående skattesänkningar och marknadsreformer. Likaså när man gått i spetsen för överenskommelser som lyft ut viktiga politiska frågor – till exempel pensionssystemet – från de allmänna valen.

Den socialdemokratiske arbetsmarknadsministern säger att de växande klyftorna mellan anställda och toppchefer, med skyhöga lyft för de senare, ”bekymrar” honom. Hans kraftfulla åtgärd är att uttrycka en ”målsättning” om att ökningen av skillnaderna ska stoppas. Men också detta är svårt, får vi veta, ty det är med sådant som med en ballong: När du pressar ned ett ställe, skjuter det upp någon annanstans. Och när tidningarna stort slår upp artiklar om vad Frp skulle göra i regeringsställning, svarar utbildningsministern från SV, att Frp:s politik ”aldrig går att genomföra” – för att den är för dyr!



Det som utspelar sig också i Norge är ett drama med historisk precedens. Den europeiska erfarenheten är bitter och tydlig: om politiken uppfattas som en sällskapslek för ett särskilt skikt och dess räckvidd och förmåga ses som starkt begränsad, blir det skördetid för högerpopulismen. Organiserade kapitalintressen väljer sig nya, ”häftigare” favoriter för att säkra positionerna. Och på den andra sida andefattiga partier som inte förmår skapa en grundläggande känsla av allvar och mobilisera kring ett progressivt samhällsförändrande projekt.

Den rådande världsordningen erbjuder nygamla kulisser. Det globala ekonomiska systemet försvaras dagligen med ett militärt våld som kräver avhumanisering av ”De andra”. Inga kommunala integrationsprogram i världen kan motverka den genomträngande doften av rasistisk ideologi som ”kriget mot terror” rör upp. Den blåser tillbaka från stridsfälten och in över arbetsförmedlingar, krogköer och valbås. Också i Nato-landet Norge dras de fetischiserade ”västerländska värdena” fram när det letas motiv till att irakier och afghaner måste sätta livet till. Och när det blivit norm att ”vi” måste bestämma över ”dem” är det logiskt att ”de” helst ska vara någon annanstans. Eller, om de lyckats ta sig in, vara tacksamma andra klassens medborgare. Det är följdriktigt att företrädare för Frp gärna spekulerar i ”samband” mellan invandring och terror, att partiet är översvallande Nato-entusiaster, eller att Siv Jensen åker på politisk pilgrimsresa till Israel och ger sitt orubbliga stöd samtidigt som en israelisk minister hotar Gazaborna med ”förintelse”. Sådan lojalitet med USA och Israel upprätthålls inte trots våldsexcesserna utan just för att dessa länder tar sig rätten att sätta sig över internationell rätt. Den groteskt orättvisa världsordningen – det normaliserade godtycket – reflekterar och ger näring till den ordning Jensen och hennes åsiktsfränder vill skapa på hemmaplan.

Lyckas inte motkrafterna mot högerpopulismen bättre än i dag, är scenen klar för en aggressiv nedmontering av välfärden. Och för att rasismen ska bli ännu mer av ett ”modeord” – i en helt annan betydelse än den Siv Jensen leker med.



Ali Esbati är debattredaktör för norska Klassekampen.
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet