Djupt & klibbigt

Denna sommar ser jag om gamla filmer av regissörer som Mankiewicz, Kazan och Curtiz. Som vanligt slås jag av hur Hollywood under fyrtio- och femtiotalen lyckades skapa berättelser lika tidlösa som antika dramer. Hur tragedin och komedin, de eviga ödesfrågorna och de mer lättköpta greppen tilläts samexistera på ett sätt som för tankarna till seklen innan den europeiska borgerligheten förde fram högkulturen som begrepp och ideal. En klassiskt skolad kår av unga amerikanska författare lånade hurtfriskt från de grekiska dramerna och myterna, Shakespeare och västervärldens litterära kanon när de skrev manus åt de nya konstformerna.

Så inleddes den amerikanska populärkulturens storhetstid. De rörliga bilderna var en kollektiv produkt och likt jazzen och teateruppsättningar byggde de på en balans mellan flera viljor och talanger. Och de var i sin själ populära, det vill säga inställda på att gå hem hos en bredare publik.

Förläggaren Svante Weylers artikel ”Högt och lågt” på Expressens kultursida (15/8 2008) talar om den – enligt honom – fruktbara spänning mellan högt och lågt som måste finnas i ett förlags bokutgivning, i kulturinstitutioners tänkande och på en tidnings kultursida, och menar att det höga nu är så ansatt av det låga att det finns anledning att oroa sig.

Personligen tycker jag att det vore förödande om kultursidorna inte använde sina prövande och analyserande verktyg i förhållande till de kulturyttringar som en stor del av Sveriges befolkning tar del av. Det har aldrig funnits någon naturlig förklaring till varför Hjalmar Bergman eller La Traviata är högkultur medan Pet Shop Boys – eller för den skull Gossip Girl – är något annat. Man behöver inte vara inläst på kulturforskningen sedan sextiotalet för att ana att denna distinktion är kopplad till hierarkier och maktförhållanden i samhället och att essentiella skiljelinjer – oavsett om de dragits av intellektuella till höger eller till vänster – sällan håller. Gränsdragningen är alltid godtycklig, men de som ingår i etablissemanget för dagen brukar vara mycket måna om att behålla makten över hur åtskillnaden ska göras.

Det sagt sympatiserar jag med vad jag tror är Svante Weylers intention, nämligen att få till stånd en debatt om vad som hänt med litteratursamtalet och kulturbevakningen. Är det så att fler kulturyttringar fått den kritiska och analytiska behandling som kännetecknat Den Gamla Goda Tidens kulturjournalistik? Eller har den konstnärligt aspirerande litteraturen snarare utsatts för hitlistor och föga initierat prat och tyckande på ett sätt som tidigare kännetecknat popmusikbevakningen?

Det är svårt att hävda att analysen av traditionellt definierad populärkultur blivit nämnvärt djupare. Samtidigt krymper litteraturbevakningen i en tid när bokutgivningen exploderar – listandet är väl ett tafatt försök att hantera detta. Filmen och tv-dramatiken får trots ökat utrymme inte den tunga bevakning som deras betydelse i vårt samhälle mer än väl motiverar.

Det är i stället livsstilsjournalistiken som brer ut sig, det som Weyler utifrån romanen Brideshead revisited så träffande kallar för charm. Denna klibbiga trivseljournalistik. Alla slentrianartiklar om prylar, vinprovning, inredning, semesterresor, kläder och matlagning. I en värld där kulturbegreppet allt mer kommit att omfatta i stort sett alla uttryck för smak och preferenser i vår omgivning har dessa fenomen en självklar plats på kultursidorna, i museerna och i bokutgivningen. Frågan är bara i vilken form?

I en artikel i Sydsvenskan (2/4 2006, baserad på ett tidigare seminarium) frågade sig Horace Engdahl om den traditionellt definierade högkulturen inte har blivit en subkultur bland andra i vårt samhälle i dag. Funderingen är relevant, men kanske inte bara på det sätt som Engdahl utgår ifrån. Vilka generationers och samhällsgruppers subkulturer får offentliga medel, kulturella poäng och medialt utrymme? Det är knappast de fält som försvaras av de etablerade kulturinstitutionerna förunnat att vara intressanta, nyskapande och konstnärligt kvalitativa.

Kan inte det lyriska återfinnas på andra platser än i diktsamlingar i en upplaga på 500 exemplar? Och för att vända på det: kan inte en sådan diktsamling ha enorm betydelse på längre sikt och därför förtjäna att diskuteras bredare?

Om vi som värnar om en lödig konst och litteratur inte har egna idéer om vitalitet och förnyelse kommer vi att marknadsanpassas med buller och bång. Av tjänstemän eller marknadsavdelningar.

Den förra kulturutredningen definierade kultur som folkbildning eller social och medborgerlig nytta. De utredare med sympatier till vänster som formulerade målen trodde inte att denna tanke om allmän nytta skulle komma att missbrukas. Det är uppenbart att man inte var beredd på frågor som: okej, på vilket sätt bidrar den här diktsamlingen till ökad integration av invandrade grupper? På vilket sätt minskar den här föreställningen dyslexin bland unga? Sådana tongångar kan man höra i de borgerliga ungdomsförbunden i dag. Utifrån nyliberala ståndpunkter kan nyttobegreppet bli kontraproduktivt.

Vi som tror på folkbildning och offentligt stöd till smalare kultur måste ena oss och tänka om. Att låsa in sig i elfenbenstorn och tala om att upprätta gamla revir är fel taktik. Samtalet bör handla om vårt samlade ansvar för ett livaktigt kulturliv och en kärnfull bevakning av detta. Konsterna är lika viktiga för vår gemensamma utveckling som den fria forskningen. Och lika svåra att mäta effekterna av på kort sikt.

Striden står inte mellan högt och lågt. Den handlar lika mycket om försvaret av en livskraftig kultur som att verka för en djupare analys och kritik av både Grand Theft Auto 4 och Malte Perssons kommande roman. Det är det klibbigt charmanta och tomma som hotar. Där är jag enig med Svante Weyler.