ÅSIKT

Nyliberalerna och klasshatet

Dilsa Demirbag-Sten påstår på Expressens kultursida att arbetarklassen är främlingsfientlig och nostalgisk. Vad krävs för att arbetarklassen ska anses människovärdig, frågar Daniel Suhonen.

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Trots att SCB utan svårigheter kan definiera drygt 41 procent av löntagarna som arbetarklass, hävdar Dilsa Demirbag-Sten att ”man pratar om arbetarklassen, men ingen verkar veta riktigt vad den är i dag” (Expressen 7 aug). Själv menar hon att arbetarklassen är inskränkt och främlingsfientlig och hennes bevis utgörs av en muralmålning i LO-borgen, en pappa i en roman och ett barndomsminne.

Visst finns – även – inom arbetarklassen problem med fördomar och främlingsfientlighet, men de kan till stor del förklaras med tjugo års nedskärningar och ett avstannat samhällsprojekt. Sverige är ett land med växande fattigdom och klyftor och en högerregering inriktad på en helt ny inkomstfördelning, från låg- och medelinkomsttagare till förmögna. A-kassor och fackföreningar töms på medlemmar, förtidspensioner urholkas, sjukförsäkringen ifrågasätts och privata barnsjukhus poppar upp. Kollektivavtalen är åsidosatta eller riskerar att helt falla, låglönekonkurrensen leder till en ”rationell främlingsfientlighet”där arbetare står mot arbetare och frasen ”de tar våra jobb”får sprängkraft. Själva maktbalansen mellan arbete och kapital förskjuts men få talar om systemskiftet.

När ett fungerande system – det som Demirbag-Sten hånfull kallar ”folkhemsnostalgi” – med stöd av en folkvald riksdagsmajoritet avvecklas, är det verkliga demokratiproblemet att vänstern inte bråkar tillräckligt och därför förlorar sin mobiliserande kraft. Nyliberalismens draksådd är en demoraliserad arbetarrörelse som sprider apati och politisk sorg hos vänsterväljarna. I Landskrona blev svaret, som i hela västvärlden, att man slutar tro på politiken eller finner hopp hos högerpopulisterna.

En majoritet av LO-medlemmarna är kvinnor och många har invandrarbakgrund. Den som likt Demirbag-Sten skriker högt om kvinnosyn och arbetarrasism bör kanske fundera lite över det nyliberala projektets skuld, där svårigheterna för många att klara sig är resultatet av en medveten högerpolitik. Blind för främlingsfientlighetens sociala och ekonomiska natur omtolkar hon den till något essentiellt, inneboende i arbetarklassens själ. Den välfärdsstat som Demirbag-Sten själv är fiende till, hade tanken om jämlikhet som bärande idé. Varje människa skulle utifrån att bara vara människa få förutsättningar för ett bra liv. Det förverkligade människovärdet krävde materiella betingelser och födde den moderna välfärdsstaten. Frågan som Demirbag-Sten resonemang väcker är: Hur ska arbetarklassen förtjäna sitt människovärde?

Som varje revanschism har nyliberalismen en svaghet: hämndmomentet. Enligt Demirbag-Sten är arbetarklassen ondskefull, inskränkt och har inte gjort sig förtjänt av välfärdsstaten. Just därför förtjänar de nyliberalismen – arbetarklassen, som tog sig sådana friheter ska pressas tillbaka. Tuktas som en snorunge. Samtidigt hör man skadeglädje från segrarna som inte kan få nog. Som inte ger sig innan varje välfärdsreform är upplöst.

Nyliberalismen uttrycks oftast som en ekonomisk-politisk doktrin om marknadens primat. Ibland som en våg av chock. Hos Demirbag-Sten framträder den i sin renaste form: som vår tids klasshat.

FAKTA

Debatt

Högerpopulism

Daniel Suhonen