ÅSIKT

Generation allt åt helvete

EMIL ARVIDSSON om nya soldater, en gammalt problem – och ett stort kaos

Ur ”Generation Kill” med bland andra Alexander Skarsgård (längst till vänster). I dag sänds första avsnittet på Canal + First och Canal + Film HD. Foto : PAUL SCHIRALDI
Ur ”Generation Kill” med bland andra Alexander Skarsgård (längst till vänster). I dag sänds första avsnittet på Canal + First och Canal + Film HD. Foto : PAUL SCHIRALDI
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det börjar med ett dammigt paket Skittles i vindrutan på en bil. Skittles är en amerikansk godisklassiker, små aggressivt färgglada prickar som smakar melon, jordgubb, vindruva och citron. Lite tråkig öken utanför rutan. Det är 2003, USA invaderar äntligen Irak. First Reconnaissance Battalion har längtat mest av alla. Det är de som gör det. Åker längst fram, som lockbete för irakiska styrkor. 

En samling amerikaner, dudes och elitsoldater på samma gång, kör omkring i oskyddade jeepar. De försöker försvara sig mot fienden och mot sina överordnades inkompetens. En gammal historia om krig, men en som det inte så ofta berättats om. 

Vår tids krig har marknadsförts som moderna, kliniska och precisa. I Generation Kill, den amerikanska journalisten Evan Wrights reportagebok, är det mest krångel. Vapen hakar upp sig, matransoner tappas bort, framryckande styrkor skapar helamerikanska trafikstockningar på vägar som irakierna har övergivit. Sen kör man fel. Det är jättesvettigt i dräkterna som skyddar mot kemisk stridsföring. Man får inte ta av sig dem på flera dagar. Magsjuka. Oljan till kulsprutan är borta. Befäl beordrar flygvapnet att bomba rakt över sina egna soldater. Olika kompanier skjuter på varandra. Man snubblar under eld

strid.

Evan Wright tjatade sig ända in i den här världen, åkte med i jeeparna och skrev artiklar för Rolling Stone, vilka blev en bok och sedan sju timslånga avstnitt tv.

Han såg en ny sorts amerikanska soldater, en medieskadad generation. Personer som gick med i marinkåren efter att ha sett den tecknade serien G. I Joe på tv. Marinsoldater som gör egna filmer från kriget, citerar South Park och jämför sina upplevelser av att skjuta ned folk med de ur tv-spelet Grand Theft Auto. De lever krig som popkultur, ibland nästan subkultur. Kanske är det så man skyddar sig. 

Ett rykte går genom bataljonen: Jennifer Lopez har dött. Soldaterna tror på ryktet men misstror befälen. ”De vill inte att vi ska veta att J-Lo är död, det skulle förstöra stridsmoralen”. En soldat rappar tillsammans med en kompis Nellys Hot in here medan de täcker varandra för inkommande raketer. Förutom en kryssning i Karibien är det hans första resa utomlands. Den välartikulerade sergeant Colbert (i tv-serien fint spelad av Alexander Skarsgård) är i stället krigsnörd. Han har försökt köpa en stridsvagn att ha hemma. Alla papper var klara men det föll på någon detalj. För honom är kriget en hobby och en besatthet. 

Time-kolumnisten James Poniewozik har pekat på hur attributen i Generation Kill skiljer sig från de i många Vietnam-filmer. Då fick The Doors och Jimi Hendrix representera krigets ofattbara hemskheter. Soldaterna i Generation Kill använder i stället sin kultur som ironisk kontrast. 

Wright jämför de amerikaner som sändes till Vietnam, de som kallades ”The Greatest Generation” och var uppfödda på Dave Crockett och framtidstro, med dagens soldater – uppväxta under Lewinsky-skandalen på 90-talet och den cynism kring landets ledare som kom efter. ”Många har ett närmare förhållande med dataspel, realitysåpor och internetporr än med sina föräldrar”, skriver Wright. Han ser dem som ”Amerikas första generation av utbytbarabarn”.

Sådant älskar David Simon, den före detta journalisten som gjort The Wire. Den bästa tv jag har sett, en verklighetsbaserad tv-serie om hur staden Baltimores alla samhällsklasser påverkas av den utbredda droghandel som pågår där.

Det finns en närmast tjurig naturalism i allt Simon gör. Hans version av Generation Kill är lika buttert svårflörtad som The Wire. Det vimlar av personer och militär jargong, förvirringen från slagfältet överförs till tittaren. De bästa delarna av Generation Kill är ofta de man inte fullt förstår. Canal Plus, som i kväll börjar sända Generation Kill i Sverige, skickar med en lång ordlista i pressmaterialet. Här finns ingen musik, ljuden över eftertexterna är soldater som pratar över brusig radio.

Genom att skriva av verkligheten som han ser den hamnar Simons tv ofta närmare vad journalistik borde vara, än vad mycket tv-dramatik är. Med The Wire och Generation Kill har han borrat sig ned i de platser – storstadens slum och slagfältets Irak – där han tycker att USA har misslyckats mest fatalt med att ta hand om sina medborgare.

Själva invasionen av Irak betraktades i efterhand som en framgång. Relativt få döda amerikaner och en plan som genomfördes från A till B. I stort gick det bra. Wright och Simon berättar den lilla historien. Om detaljerna som pekar mot kaoset som skulle komma.

Generation Kills soldater är en ny generation med ett gammalt problem. I nättidningen Salte påpekar krigsjournalisten Peter Maass att det militära uttrycket ”snafu” (en förkortning för ”Situation Normal: All Fucked Up”) inte kommer från något av vår generations krig, utan myntades redan under andra världskriget. Än i dag är det en korrekt beskrivning av hur till och med världens mest avancerade armé krigar. Oprecist. 

Många av de debatter om krigsförbrytelser som förts de senaste åren, ofta med anledning av Irak, känns naiva när man läser eller tittar på Generation Kill. Vi vill begränsa hemskheterna genom att sätta regler. Men tGeneration Kill visar – genom att skildra personerna som utför alla order, som försöker handla efter vår moral – att krig per definition är motsatsen till kontroll. Eventuella segrar är bara teoretiska. Reglerna funkar ju inte.     

FAKTA

TV-drama

GENERATION KILL

I rollerna: David Barrera, Alexander Skarsgård, James Ransone

Canal Plus First kl 22.00

Emil Arvidsson