ÅSIKT

Från farligt till folkligt

TOMAS HEMSTAD om en modern vildekultur

1 av 3
Modern Primitives-numret av Re/Search.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

When all the figures sound retreat/the soft skin starts to shrivel/when dreams made real become less sweet/the orchid and the metal”. De vackra orden kommer från låten Orchids, framförd 1983 av Psychic TV och förmodligen världens första ballad om genitalpiercing. Då en angelägenhet främst för läderbögar, cirkusfreaks och andra underjordiska varelser. Men när Fakir Musafar myntade begreppet ”Modern Primitives” och underground-publicisterna RE/Search gav ut en bok med samma namn hände något. En löst sammansatt rörelse med intressen som tribalism, kinkysex, magi och ockultism var född.

V Vale, som en gång startat punkzinet Search & Destroy, och Andrea Juno, intervjuade i Modern Primitives tidiga kroppsmodifierare som Ed Hardy – en av de främsta tatuerarna genom tiderna – och Fakir Musafar, legendar som började manipulera sin kropp i föräldrahemmet på 40-talet. Tattoo Mike berättar om hur man blir bemött när man har ansiktet täckt av tatueringar.

Genesis P-Orridge, grundare av såväl Throbbing Gristle som Psychic TV och författare av de inledande textraderna visade stolt upp sina genomborrade könsdelar i samma bok. Några år tidigare hade han tillsammans med industrimusikkollegorna i Coil och Current 93 bildat nätverket Temple Ov­Psychic Youth (T.O.P.Y) som utforskade magi utifrån texter av bland andra William Burroughs, Brion Gysin och Austin Osman Spare. I dessa och liknande subkulturella miljöer blev Modern Primitives-numret av RE/Search ett smärre fenomen, och allt fler fick upp ögonen för tribaltatueringar och piercings.

Det skulle inte ta många år för kroppsmodifieringskulturen att ta steget ut i offentligheten. När Mike Patton från rockbandet Faith No More klippte av sig hårmanen och piercade ögonbrynet 1992 omvärderade en och annan hårdrockare sin uniform. Grungen kom, och med den ett punkmode för 90-talet som innefattade piercings och tatueringar. Det som varit extremt sögs upp av en bredare kändisvärld. Roseanna Arquette förklarade fördelarna med tungpiercing vid fellatio i Pulp Fiction, tjejtidningar skickade med fakepiercingringar som bilaga och tribaltatueringar syntes snart på kampsportare, hårdrockare och så småningom även på grabbgäng som varit på medelhavssemester. När Alicia Silverstone snattade kläder, hoppade bungy jump och piercade naveln i en Aerosmith-video som hårdpluggades på MTV var det inte många som höjde ögonbrynen. 

Tjugotalet år efter att de moderna vildarna lanserades är Tattoo Mike död. Ed Hardy lever men är lika känd för sitt dyra klädmärke som sin tatueringskonst. Genesis P-Orridge har lämnat T.O.P.Y och tagit modifieringen av den egna kroppen ett steg längre genom att överskrida sitt biologiska kön med operationer och referera till sig själv som ”s/he”. 

Efter tatueringsmässan träffar jag en vän som äger en piercingstudio i Stockholm. Han tycker att piercingkulturen har förlorat sin själ. Samma trendighet, kommers och machokultur som modern primitive-begreppet en gång i tiden var ett alternativ till märks även bland kroppsmodifierarna. Så ser också de flesta bilderna i boken som gav rörelsen ett namn ganska oskyldiga ut med dagens mått mätt. Ansiktstatueringar och scarifications är fortfarande relativt obskyra företeelser, men de flesta andra former av kroppsmodifiering syns på gator och torg (eller i vissa fall badstränder och omklädningsrum). På salonger som Swahili Bobs och East Street i Stockholm trängs örsnibbar genomborrade av decimeterstora metallcylindrar med 16-åringar med skrynkliga föräldraintyg på väg för att sätta ett litet stift i naveln eller läppen. Ungefär som det brukar bli när en subkultur växer upp och normaliseras.

Tomas Hemstad