ÅSIKT

VÅGA VARA RÄDD

ALICE EGGERS om ungdomens hästböcker

1 av 6
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Många kvinnliga chefer är före detta ryttare, påpekar Ann Petrén i tisdagens Dagens Nyheter. Hon menar att de handlingar som faktiskt utförs i stallet är sådana som ”fostrar till självständighet, till att använda sin styrka och fatta snabba beslut. Just sådana egenskaper som flickor inte premieras för i andra sammanhang!” Föreställningen att stallmiljön bidrar till att forma kvinnor till något utöver bihang och mähän är ofta utgångspunkten när ridsport och hästböcker uppvärderas. Ridskolan, i verkligheten och i boken, är en plats där flickor får vara starka, ta sig över höga hinder, våga och vinna.

Nan Inger Östman är en av de författare som låtit sina huvudpersoner kliva utanför rollen som kapabla och kavata. Önskas köpa: Litet sto är berättelsen om faderslösa Karin som förlorar sin sköthäst och lyckas övertyga sin mor om att en egen häst är lösningen på alla problem, trots att rädslan gnager i henne. Jag minns den eftersom den inte slutar där. Karin får sitt sto, Trulsa, och jag fick en glimt bortom den lyckobarriär som den egna hästen var. Hjälten är som jag. Fattig, fel och framför allt rädd.

Boken tecknar ett psykologiskt porträtt av hur lager av stolthet byggs på känslan av oduglighet, hur man kan vara skräckslagen och ändå genomsyrad av att det mest förbjudna är att erkänna ett misslyckande. ”Plötsligt önskade hon att allt detta var över. Att Trulsa var såld eller död eller vad som helst. Bara hon inte fanns längre. Och att hon själv var fri och slapp utsätta sig för mer kritik och hån”. Paniken inför att bli avslöjad som rädd återkommer i flera hästböcker. ”Jag vill inte att Lisa ska tycka att jag är feg, men å andra sidan har jag ingen lust att ramla av”, säger Klara i Pia Hagmars Klara och hemligheten. Brittiska K. M. Peyton låter till slut Lizzie erkänna sin rädsla, i Drömmen om Svalan: ”Tänk, en snäll och söt liten ponny som gör precis som jag vill, och aldrig skyggar eller rusar iväg, sade hon drömmande. – Du är ynklig sa Hugh föraktfullt.”

Michel Foucault menade att ”jämlika” system som demokrati och parlamentarism kräver små vardagliga ojämlika mikromaktsystem. För att upprätthålla illusionen om världens mest jämställda land krävs det kanske en disciplin där tjejer skolas separat, får tillfredställa sina maktbehov så att de inte kräver någon makt i makrosamhället. Kanske blir stallet precis den arena som samhället behöver när kvinnor inte längre är fjättrade vid spisen. Och för att disciplinen ska internaliseras ordentligt måste man fås att tro att det är av fri vilja. Vifta med ett gulligt djur framför ögonen på barnen, få dem att självklart och självmant kliva in genom dörren till det låsta schackbrädet. Stallet som en naturlig förlängning, snarare än en inverterad version, av det patriarkala och kapitalistiska systemet. Hästflickan som den ultimata formen av en ”docile body”, en foglig kropp i samhällets tjänst.

Inte ens i mer eller mindre enkönade system som stall kommer man undan genuskodningen. Liksom i andra hierarkiska system premieras traditionellt manliga egenskaper, harar som jag har aldrig haft en chans. ”De klassiska hästböckerna lär ut att tävlan och prestation, konkurrens intill döden är enda sättet att få självförtroende. Trots verklighetens bild av flickors hästgullande i en kokong av frid, vet flickorna själva att de måste prestera mera för att få stanna kvar ... ’Promenadridning’ – detta degraderande ord som viskar om handikapp och rädsla – är bara för vuxna som förhoppningsvis erövrat sitt självförtroende någon annanstans”,

skriver Ulrika Milles i antologin Över alla hinder från 2000. Man ska hitta självförtroende någon annanstans för att göda modet att befinna sig i stallet, som en karbonkopia av det samhälle högern eftersträvar, där ensam är stark.

I så fall skulle rädslan i sig vara subversiv. Det som inte passar in i strukturen borde vara det samma som det som gör uppror mot makten.

Milles säger att det krävs en kulturell omprogrammering för att våga visa sig rädd. Att sluta rida är inte en lösning så länge världen utanför stallet är lika otillåtande mot svaghet. ”Kanske kan flickornas passionerade hästintresse dölja en utopisk längtan efter att få fortsätta att leva ännu en tid utanför den hotfulla manliga värld där det feminina är identiskt med underordning och sexualisering i stället för med makt, skönhet och styrka”, skriver Maria Bergom Larsson i en artikel om hästböcker i Aftonbladet (25 maj 2006). Men vem bestämmer att motsatsen till styrka är underordning? Om Foucault har rätt, kan vi ändra systemet så att makten ser ut precis som vi vill att den ska göra. Då vill jag att svaghet, försiktighet, erkännande av rädsla och snällhet ska vara vinnande egenskaper som genererar makt. Så kanske till och med jag vågar mig in i stallet igen.