ÅSIKT

Allt är möjligt

ATHENA FARROKHZAD om Michael Hardt, Antonio Negri & kapitalismen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Hardt och Negri besöker Stockholm och ESF i Malmö.
Foto: Ulf Andersen/Getty Images
Hardt och Negri besöker Stockholm och ESF i Malmö.

Det här med vänsteraktivism i ett senkapitalistiskt tidevarv är svårt. Hur krossar man kapitalet om kapitalet saknar centrum? Vart riktar man sitt motstånd om makten består av flexibla hierarkier och nätverksliknande beslutskedjor?

Två begrepp är centrala när man pratar om Michael Hardt och Antonio Negri: Imperiet och Multituden. Det är också namnen på de två böcker som gjort dem till två av vår tids mest omdebatterade politiska filosofer. Michael Hardt är amerikansk litteraturvetare och Antonio Negri är kanske mest känd för ha satts i husarrest av den italienska staten, anklagad för att genom sina skrifter ha fungerat som terroristgruppen Röda Brigadernas inspirationskälla på 70-talet.

Imperiet (Vertigo/Glänta produktion, 2003) har kallats för en globaliseringsbibel och den inflytelserike teoretikern Slavoj Zizek beskriver den som vår tids Kapitalet. Sedan den utkom 2000 har den översatts till mängder av språk och kan mycket väl vara den enda kommunistiska skrift i världen som hyllats av liberala och konservativa debattörer.

Boken beskriver hur det gick till när den europeiska imperialismen ersattes av Imperiet. Det handlar inte om USA eller någon annan suverän nationalstat som lagt världen under sig, utan om ett världsomspännande maktnät som inte respekterar nationsgränser. Det är en visionär och anspråksfull skrift som är omöjlig att sammanfatta i några meningar. Till skillnad från globaliseringsmotståndarna inom vänstern bejakar Hardt och Negri kapitalismens utveckling och beskriver den som något som möjliggör för vänstern att skapa andra alternativ. Nu på lördag deltar de i European Social Forum i Malmö för att prata om just detta.

De skriver i en poststrukturalistisk tradition, framför allt influerade av tänkare som Foucault och Deleuze och av feministisk teori, där den vite fabriksarbetande mannen inte längre är självklar utgångspunkt i vänsterns analys. De säger själva att mycket av deras tänkande är hämtat från 70-talets feministiska debatter om oavlönat hemarbete.

Det är lika lätt av tjusas av Hardt och Negris resonemang som att värja sig emot det. Deras försök att formulera senkapitalismens former och funktionssätt är anspråksfullt och imponerande. Men när de hela tiden pratar om kapitalismen som något som saknar maktcentrum, ett samhällssystem där det inte går att peka ut specifika aktörer som håller i trådarna – vare sig personer, företag eller nationalstater – vill jag protestera och säga: ”Jo, det går visst, jag skulle ju kunna räkna upp dem här och nu: till exempel Världsbanken, oljeindustrin och Europeiska unionen.”

Men Hardt och Negri lämnar inte så mycket utrymme kvar till mig att vara smart på. Det intelligenta i deras skrivsätt är att de försöker förekomma sina kritiker genom att bemöta invändningar gentemot teorierna genast efter att de har presenterat dem. ”Vårt resonemang är tänkt att vara lika mycket filosofiskt som historiskt, kulturellt som ekonomiskt, politiskt som antropologiskt”, skriver de. ”Delvis kräver vårt studieobjekt denna breda tvärvetenskap, eftersom de gränser som tidigare kan ha rättfärdigat en snäv, fackvetenskaplig inställning i allt större utsträckning löses upp i imperiet.”

I Multituden (Tankekraft, 2008) gör Hardt och Negri det de lämnade oavslutat i Imperiet, nämligen att formulera vad den myllrande fragmentariska mängd som i dag utgör motståndet mot kapitalet egentligen är.

Athena Farrokhzad