ÅSIKT

Det smala vinner på mindre publik

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ingen kulturskapare vill skriva dåligt och osäljbart, påpekar Jens Ohlin ( Aftonbladet 12/9 ) med hänvisning till mitt påstående ( Dagens Nyheter 3/9) att kulturen inte kan vända publiken ryggen om den ska spela en demokratisk roll. Tyvärr har han fel. När en av Kulturuppropets initiativtagare ifrågasätter om det är bra att teaterbeläggningen är hög visar det att snobbismen frodas hos vissa kulturskapare.

Lyckligtvis gäller detta inte alla. Jag tror, precis som Ohlin skriver, att ingen "kan räkna ut på förhand vad som blir god och säljande konst". Problemet med en offentlig kulturpolitik är att inte heller politiker kan göra det. Min främsta principiella invändning mot politiken är inte – som Ohlin påstår – att kulturmiljarderna skulle kunna användas till något annat, utan att dessa miljarder gör att politikerna påverkar och styr vårt kulturutbud.

Publiken har lättare att avgöra vad som är god kultur. Det beror, i linje med vad Ohlin antyder, på att den möter verket efter att det har skapats. Det är svårt att tänka sig kvalitativa verk som inte har fått någon form av uppskattning från åskådarna. Det behöver inte betyda att föreställningen fyller salongerna eller att boken toppar försäljningslistan. Även svår konst har större benägenhet att finna stöd hos publiken, med sina oändliga skiftningar i smak och innehåll, än hos politiken, med sina målplaner och nämndbeslut. Det är därför kulturen skulle berikas av en minskad kulturpolitik, inte tvärtom.

Erik Zsiga, författare och ansvarig för Timbros kulturpolitiska projekt

... men någon måste betala

Jag har lugnande besked. Ryktet om Stina Oscarsons oförsonliga publikhat är betydligt överdrivet. Frågeställningen lyder: hög teaterbeläggning = bra teater? Svar: ja, ibland. Och: nej, inte nödvändigtvis. Frågeställningen betyder: är allt som säljer per definition kvalitet? Svaret är: nej, men det utesluter inte kvalitet. Inte mycket att ropa snobb för.

Offentlig kulturpolitik, menar Erik Zsiga, har olägenheten att den ”påverkar och styr kulturutbudet”. Ja, han anar inte hur mycket den styr och påverkar. Kulturverksamhet bär sig nämligen inte, har aldrig gjort. Det är därför kulturpolitik förs. Politisk styrning är förutsättningen för ett professionellt kulturutbud vid sidan av mittfåran. Extremt få utövare skulle kunna ha publikens ”oändliga skiftningar i smak” som bas för långsiktig yrkesverksamhet. Såvida inte publiken med glädje betalar tiodubbla priset för biljetten. 

Även ett smalt verk hittar sin publik om det är kvalitativt, säger Zsiga. Det är så fint sagt att man nästan glömmer att någon först måste ha råd att vara verkets upphovsman. 

Jens Ohlin, skådespelare och regissör