ÅSIKT

Ett två tre fyr

JOHN SWEDENMARK om hur man läser med hjärtat – och öppnar diktens hemligheter

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■ Bruno K. Öijer behöver inga skiljetecken. Eller versaler. Raderna är nämligen redan i sig så distinkta. Så självklara. Därmed inte sagt att de är enkla att läsa upp. Ofta krävs det inför uppläsning en hel del trixande med betoningar och pauser innan fraseringen sitter där den ska!

Men vad är det då som ger raderna deras tydlighet. Trots att de är så sinsemellan olika – också raderna inom en och samma dikt?

Svaret är att de bärs av en genomgående puls.

Inte en metronom.

Snarare en mental puls, som drar dikten framåt.

En bogserbåt.

■ ■ Man kan uppfatta Öijers diktrader som musikaliska takter. Det ska komma fyra pulsslag i varje rad, oavsett längd. Därför töjs kortraderna ut med hjälp av pauser och förlängda vokaler. Medan de långa raderna måste snabbas upp för att ha en chans att hänga med.

Ett – två – tre – fyr. Och naturligtvis ska inte alla pulsslag betonas – skandering. Tvärtom är fältet fritt för omkastningar och variationer – vilket förutsätter sparsmakad användning av betoningar och gott om vad som i Mannerheims Metriska Katekes kallas för ”dolda pulsslag”.

Hej äng el

1 (2) 3 (4)

Så Öijer står för ett slags minimalism, även om just det snobbordet kanske inte allra först faller en in när man hör framför sig hans groteska användning av rösten. Men visst finns enkelheten där, som en bakgrundsfond åt extravaganzerna och utlevelserna ...

Ett – två – tre – fyr. Den allra första raden kan ofta få vara halv, eftersom det tar sin tid att komma igång. Likaså kan slutraden (eller slutraderna) gärna bara dö ut. Men däremellan: vilken finess!

De riktigt långa raderna – ganska få i varje dikt – blir som crescendon. Hör hur det dånar från land:

”hovarna rörde upp moln av virvlande bladguld”

Kortraderna däremot måste leva upp till de sjok av tystnad som de innehåller.

Så uppstår hela tiden mikrodramer tack vare den övergripande konflikten mellan ord och vers: skärmytslingar som rör upp nya energier.

Nånting liknande kan sägas om hur en omsorgsfull uppläsning leker med de förväntade betoningarna. Ett tungt ord kan förbigås med lätthet, medan ett vanligtvis obetonat ord som ”jag” ibland måste förses med nästan chockartad laddning för att inte balansen ska gå förlorad.

■ ■ Ovanstående är inte i första hand en beskrivning av Öijers egen framförandestil. Snarare vill jag presentera de val som varje presumptiv uppläsare ställs inför. Eller tystläsare med för den delen:

Huvuduppgiften är att bevara pulsen eftersom det är den som bogserar dikten framåt.

Av den anledningen måste raderna vara likvärdiga.

Vilket kräver en massa trixande.

Som får sin outsägligt vackra belöning var gång orden lever upp och blir som nya, minst!

Slutligen finns det hos Öijer ett rytmiskt fenomen på ännu högre nivå, det hänger samman med de ovan nämnda. Jag tänker på metamorfosens rytm, som genomsyrar så många av dikterna i den nya boken. Den enskilda diktens huvudmoment utgörs av den plötsliga förflyttningen eller förvandlingen; eller det cortazarska perspektivbytet.

Som i inledningsdikten till avdelning IX. Egentligen lika mycket en novell som en dikt. Han tvingas lyssna till iskvinnan som spelar på den underjordiska flygeln. Men omärkligt förändras både stämning, årstid och omgivning:

”tonerna svävade och föll strödda över marken

ett blått regn av vårblommor

klingade svagt

rann fram genom gräset”

Så slutar dikten. Allt är annorlunda, utan att man egentligen förstår hur det gått till. Tack vare den pådrivande rytmen, som bogserade läsaren förbi det kritiska ögonblicket.

■ ■ Förvandlingen suger dessutom upp alla diktens mikroenergier, alla små och stora avvikelser orsakade av uppfordran att hålla fast vid pulsen så att alla rader blir likvärdiga.

Denna essä kan översättas till en uppmaning.

Ge poesin, och i synnerhet hans poesi, den tid den behöver.

Vi lever i snabbhet. Det är så lätt att bara läsa av dikterna och lägga dem till handlingarna.

Men egentligen behöver de din medverkan för att öppna sina hemligheter.

För att få följa med bogserbåten måste du läsa med hjärtat. I fyrtakt. (Det förekommer även andra taktarter, men ett – två – tre – fyr är en god ingångshypotes.)

FAKTA

Kulturredaktör på LO-Tidningen

John Swedenmark