ÅSIKT

Dans kring guldkalven

ULRIKA STAHRE om Damien Hirst och konsten att tjäna pengar

1 av 2
Damien Hirsts pimpade Levis-jeans. Damien Hirst: ”For the Love of God,”– platinaskalle inklädd i juveler.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■ Lite drygt en miljard kronor, så mycket drog Damien Hirst in på Sotheby’s i början av veckan – samtidigt som Lehman gick i konkurs och börsen började svikta. En anmärkningsvärd auktion på alla sätt eftersom den inte bara var en enorm manifestation av hur auktionsfirmorna har tagit plats på samtidskonstscenen – mot alla odds drog den också in långt över redan höga utropspriser.

The Economist skrev i förra veckan att det stora antal konstmuseer som byggts de senaste åren (fler än 100 på 25 år), samt att antalet riktigt rika samlare tjugodubblats, är några av orsakerna till Hirsts framgångsrika försäljning. Behovet av konstverk är stort och de gamla mästarna börjar helt enkelt att ta slut. Slagkraftig samtidskonst tillfredställer behovet av profilering.

■ ■ Hirsts konst har sedan slutet av 1980-talet förvandlats från provokativ till mainstream och kanonisk. Eller rättare sagt har konstvärlden rört sig medan Hirst har arbetat med samma, nu mycket bekanta, idéer. Döden i form av formalinkonserverade och på olika sätt manipulerade djurkroppar, mötet mellan vanitasmotiv som dödskallen och fåfängligheten i de dyra materialen – diamanterna, guldet. I själva verket en konst med djupa och lätt igenkännbara rötter i barocken.

Hirst har förvandlat denna barockens känsla för döden och för stålarna och överflödet till ett igenkännbart varumärke. Med god hjälp av både samlaren Saatchi och Tony Blairs Cool Britannia.

■ ■ Varumärket Damien Hirst är också en fabrik med 180 medarbetare, som i flera olika lokaler arbetar med de stora djurkropparna, med prickmålningar och fjärilsvingar. Produktionen är enorm och kombinerar dessutom det svindyra med det mer vanligt dyra. Det tillverkas också böcker, Hirstpimpade Levisjeans, tryck, pyjamasar – många kan komma in i Hirst-land, inte bara arvtagare i Quatar.

■ ■ Om man vill kan man se hela Sotheby’s-affären som en enda enorm och pengastinn performance, ett synliggörande av strukturer och preferenser, av konstnärsmyter och publikens behov. Det känns kanske lite bättre så. En dans kring guldkalven (ja, den var ju där) som vi alla mer eller mindre motvilligt deltar i.

Ulrika Stahre