ÅSIKT

... inte med värdigheten i behåll

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
I höst ger sig Bruno K Öijer ut på turné, med start på Scalateatern i Karlstad den 20 oktober. I Stockholm ger han fyra föreställningar på Södra teatern, från och med den 23 november. (Bilden är tagen 1993.)
Foto: Foto: BÖRJE THURESSON
I höst ger sig Bruno K Öijer ut på turné, med start på Scalateatern i Karlstad den 20 oktober. I Stockholm ger han fyra föreställningar på Södra teatern, från och med den 23 november. (Bilden är tagen 1993.)

■ ■ Att lämna manuskripten hemma var lätt upphetsande, som att släppa målvakten när man spelar ishockeyspel.

Plötsligt gick det att hålla micken med båda händerna. Att hänga över den.

Hur skulle man kunna göra något liknande med en bok eller ett gäng fladdrande A4 i näven?

■ ■ Bruno K Öijers dikter är förstås inte vilka dikter som helst, men det var ändå han som fick mig att inse hur mycket poesin har att vinna på att framföras utantill.

Min egen, till exempel.

Bruno K körde pap perslöst, därför gjorde jag det också. Det var inte så svårt som jag trodde, men det tog inte slut där. Bruno K körde med en låtlista fastklistrad med silvertejp på scengolvet, så där som rockband brukar ha, och jag tog efter. Bruno K kunde ta ett par steg bakåt och ett ögonblick senare undslippa sig ett nästan ohörbart ”yeah”, för att markera att dikten klingat färdigt. Jag med, även om jag bytte ut det i mitt tycke beatnikstinkande yeahet mot ett ”tack”.

■ ■ Så mycket Öijer blev det aldrig av mig, trots att Medan giftet verkar från 1991 länge verkade och värkte i det jag skrev. Jag lät mer som Slas, tyckte folk omkring mig. Smickrande förvisso, men inte särskilt demoniskt.

Skönt nog insåg jag nästan omedelbart att scenpersonligheten Öijer visserligen är lätt att härma men huvudsakligen är oefteraplig för den som vill framföra sina dikter muntligen.

Ta bara den där blicken, släkt med den hos Johnny Rotten i Sex Pistols, eller med den hos Karin Wistrand i Lolita Pop för den delen.

Att trycka fram micken, luta huvudet bakåt och glosögt spärra upp ögonen så att ögonvitan ovanför iris blir synlig gör ingen annan svensk poet med värdigheten i behåll. Sonnevi skulle inte kunna göra det, och inte Marie Lundquist.

■ ■ Öijer gör det, och lägger samtidigt huvudet några grader på sned. Det ser demoniskt och vänligt och självironiskt ut på samma gång. Det ser kanske till och med fånigt ut, men i den posen bor Bruno K Öijers star quality som scenpoet.

En sådan blick skojar man inte bort med ett par läsglasögon.

Petter Lindgren