ÅSIKT

Mainstream är inget utan det smala

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Mozart.
Mozart.

Erik Zsiga påstår ( Dagens Nyheter 3 sep) att konstnärer ”struntar i publiken” och i stället använder konsten för att förverkliga sig själva. Han hävdar den betalande åskådarens rätt till en ”konstnärlig motprestation”. Det låter ju som ett rimligt krav. Hur definierar då Zsiga denna motprestation? Jo, han efterlyser – glatt omedveten om att han därmed delar varje kulturarbetares strävan – konst som ”kommunicerar”, helst till och med ”interagerar” med betraktaren. Bilden klarnar: Zsiga misstänker att vi ”skapare”, som han kallar oss, egentligen vet mycket väl hur kvalitativ och säljande konst skapas – men vi vägrar, för vi vill vara obegripliga och exkluderande. Se på Åsa Linderborg, myser Zsiga. Hon både skriver och säljer bra. Varför vill ni skriva dåligt och osäljbart? Svaret är givetvis: det vill ingen. Haken är att inte ens Erik Zsiga kan räkna ut på förhand vad som blir god och säljande konst. Min gissning är att Linderborg inte funderade över om hon skrev tillräckligt ”brett”. Hon tänkte nog inte ens att nu jävlar ska det skrivas en gripande fadersskildring. Lika lite tänkte förmodligen Mozart, Zsigas andra slagträ, att nu ska jag skänka eftervärlden odödlig musik.

Kommunikation bygger på att man kommer med ett påstående. Inte på att man frågar vad som är mest önskvärt att påstå. Vill det sig väl blir publikframgång en positiv bieffekt. Vill du vara genial måste du ta risken att vara usel. Säljer du kommer Zsiga att använda dig som ett exempel på god kultur. Säljer du inte kommer Zsiga att placera dig bland dem med märklig människosyn. Säkraste sättet att magplaska konstnärligt är att spekulera i folklighet. Och att ”ge publiken det den vill ha” garanterar inte ens att den verkligen vill ha det.

Zsiga vårdar av politiska skäl övertygelsen att kulturskapare avskyr mainstream. Vad som räknas till mainstream förändras gudskelov ständigt. Men inte av sig självt, utan av starka, djärva impulser utifrån. Dagens mainstream består av det som var smalt, obegripligt och illa ansett i går. Det nya och i förstone obegripliga, det som liknar ett misslyckande, är själva förutsättningen för en vital mittfåra.

Varför ska då staten finansiera denna experimentverkstad? Därför att det är nödvändigt att vårda idéutbytet mellan mittfåra och avantgarde. Kulturpolitikens uppgift är att upplåta odlingsytan. Mainstream är inte något statiskt, men riskerar att bli det om ännu färre vågar söka sig utanför dess gränser. Ängslan är granne med andefattighet.

Där hittar vi tanken om kulturen som hörnsten i en demokrati. Kulturen blir inte mer demokratisk genom att det enskilda konstverket blir ”bredare”. Den statsfinansierade kulturens demokratiska värde ligger i att säkra utrymmet för de för tillfället smalare tankarna.

Zsiga vill skapa opinion mot statligt finansierad kultur genom att befästa fördomen om konstnären som på rent djävulskap framhärdar i obegriplighet, schablonbilden av kulturelitisten som föraktar ”vanligt folk”. Zsiga oroas av kulturarbetarnas oro över Kulturutredningen. Själv är jag mer oroad över att Zsiga och hans medtankesmeder inte är öppna med att det helt enkelt vore ideologisk mumma att frigöra statens futtiga kulturmiljarder. I stället låtsas man föra kulturdebatt, där man spelar rollen som ”vanligt folks” försvarare mot de självförverkligande kultursnobbarna med märklig människosyn, mot de svartklädda svåringarna som skiter i publiken. Det är en mycket dålig föreställning.

FAKTA

Jens Ohlin är skådespelare och regissör.

Jens Ohlin