ÅSIKT

Pragmatikern Barack Obama

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Barack Obama.
Foto: AFP
Barack Obama.

I samma stund som Barack Obama offentliggjorde sin presidentkandidatur för snart två år sedan var kritikerna redo att idiotförklara fenomenet Obama. Hans supportrar jämfördes med deltagarna i hysteriska väckelsemöten, hans tal kallades nedlåtande för evangelium och Obama själv anklagades för att ha Messias-komplex.

Men hans väljare är inte dumma. De har realistiska förhoppningar om vad han kan genomföra. De hoppas få billigare sjukförsäkring och bättre skolor för sina barn, att trupperna i Irak snart ska kunna återvända och att den nye presidenten inte kommer att starta nya krig på förhastade grunder.

Det talas ofta om Barack Obama i bibliska termer. Hans svulstiga kampanjtal brukar jämföras med retoriken hos patosfyllda ideologer som Martin Luther King Jr och Robert F. Kennedy. Men om man studerar sakpolitiken och hans sätt att fatta politiska beslut träder det fram en väldigt annorlunda bild av vem han försöker vara: en politiker med en ödmjuk och pragmatisk syn på sin uppgift.

En av de bästa böckerna för att förstå Obama är T he irony of American history av teologen Reinhold Niebuhr, en av Obamas stora ideologiska förebilder. Niebuhr skriver: ”Den moderna människan saknar den ödmjukhet som krävs för att acceptera faktumet att hela det historiska dramat utspelar sig i en ram som är för stor för att våra medvetanden ska kunna förstå eller behärska den”.

Niebuhrs bok är en påminnelse om att det inte är Obama – eller demokraterna överhuvudtaget – som ägnar sig åt naiva, utopiska idéer, utan snarare den klick av neokonservativa som var ansvariga för Irak-krigets ideologiska fundament, och för det republikanska maktmissbruket i USA de senaste åtta åren.

Tidigare den här hösten besökte jag ett religiöst forum i en megakyrka i Kalifornien, med John McCain och Barack Obama. De två kandidaterna tillfrågades om huruvida det finns ondska i världen, och vad vi i sådana fall ska göra med den. Obama svarade med ett utförligt utrikespolitiskt resonemang, medan McCain blixtsnabbt svarade att vi måste ”utplåna” ondska.

The irony of American history är en bitande kritik av precis den typen av orealistiska utopier. Precis som Obama är Niebuhr allergisk mot nationalistisk hybris och maktfullkomlighet.

I den klassiska historieboken Team of rivals beskriver Doris Kearns Goodwin Abraham Lincolns unika sätt att samarbeta och kompromissa med sina rivaler och ideologiska motståndare. Obamas sätt att ta sig an politiska problem är att likt Lincoln samla ihop de bästa åsikterna från olika håll. Tittar man exempelvis på hans stab av ekonomiska rådgivare hittar man både vänsterekonomer som Robert Reich och nyliberaler som Robert Rubin och Austen Golsbee.

Många politiska analytiker i USA irriterar sig på svårigheten att hitta en konsekvent ideologi hos Obama. Mer än av partipolitisk övertygelse verkar Obama drivas av ett enormt behov av att göra folk nöjda. Hans främsta prioritet är att få saker att fungera. Det är en väldigt amerikansk typ av politiker, som vi har sett ytterst lite av på 2000-talet.

Martin Gelin