ÅSIKT

Råttfångaren, kulturen och konservatismen

Åsa Linderborg:

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I Expressen i torsdags kunde man läsa en litania av Johan Lundberg till försvar för kulturkonservatismen.

Endast den kan rädda den västerländska civilisationen undan angreppen från postmodernismen, pophögern och Aftonbladets obildade kulturredaktion.

Som vanligt tar Lundberg i så hosorna spricker men likt råttfångaren i Hameln lockar han ändå åhörare – jag vet – eftersom han flöjtar mot värdenihilismen och med den förflackningen. Man hör inte att bakom locktonerna om den västerländska civilisationens eviga värden döljer sig herrefolksmentaliteten. Man slår även till dövörat när han trudeluttar bort nazismen från kulturkonservatismen. (Vad skulle inte Hitler ha gjort med dem av Lundberg så förhatliga queerforskarna?)

För Lundberg är kulturkonservatismen ett absolut begrepp: de gamla värdena är de enda och utifrån dessa sorteras människor som mer eller mindre civiliserade, eller rent av som bättre eller sämre. Men kulturkonservatismen kan också vara relativ: det finns olika kvalitetsnivåer, allt är inte lika bra, men kriterierna måste ständigt omförhandlas. Det senare är en hållning som jag själv delar – varför skulle jag annars vara kritiker?

Vad gäller postmodernismen kan jag alltså följa Lundberg en bra bit på vägen, men alternativet till värdenihilism behöver inte vara kulturkonservatism.

Kulturlandskapet har så ändrat utseende att alla begrepp snart förlorat i värde, men i brist på bättre fortsätter jag kalla mig kulturradikal. Kulturens uppgift är att få människan att växa, att förstå hur hon har formats och varför hon tilldelats just sin plats i samhället; konsten och tänkandet är början på ett förändringsarbete. För Lundberg är kulturen en andlig upplevelse. De ”inre valv” han menar ”öppnar sig” ska bara ske inom en, utan kontakt med samhället. Med en sån privatisering av kulturupplevelserna behövs ingen statlig kulturpolitik.

Oavsett vi är höger eller vänster finns det en kulturskatt vi måste försvara, det har Lundberg rätt i, men frågan är hur vi ska se på dem som inte känner nåt särskilt när de läser T.S Eliot. Som outvecklade och ömkansvärda? Ska de ha lika mycket att säga till om? Varför är det en sån skrämmande tanke att en del får större aha-upplevelser om människans villkor när de tittar på Sex and the City än betraktar en målning av Carravaggio? Och är verkligen en kultursida som behandlar Sex and the city i fritt fall?

Självklart inte, allt handlar om hur man gör det. Även kulturjournalistiken har ju sina kvalitetsnormer. En är självreflektionen. Den som Lundberg aldrig har råd med eftersom hans egentliga ärende är opinionsbildning riktad mot beslutsfattarna.

FAKTA

Här hittar du Johan Lundbergs artikel i Expressen (extern länk).