ÅSIKT

På tivoli i framtiden

Lars Mikael Raattamaa om arkitektur som bubblar av lek och fantasi

1 av 3 | Foto: Foto: NL ARCHITECTS
Holländarna NL Architects förvandlar hangarfartyg till nöjesfält. Venedigs elfte arkitekturbiennal snurrar mycket kring lek och experiment.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Om man åker ut till Lido, sanddynen som är Venediglagunens gräns, och fortsätter vidare till Pelestrina, nästa avlånga ö, så kommer man till en liten italiensk småstad. Ingenting annat är märkvärdigt där utom att 50 meter ut i lagunen speglar sig staden i en bild av sig själv. En liten fiskeby som står på stolpar i vattnet. Jo det är sant, det är inte ett förlorat Calvinofragment jag hittat i ett bortglömt bibliotek. Pålstaden är en fin bild av moderniteten som Adorno och Horkheimer beskriver i Upplysningens dialektik, viljan att konstruera livet som gör oss till människor.

Den elfte arkitekturbiennalen cirkulerar kring experimentet. Och tillsammans med den förra om megastäder och slum gör den ett kvantsprång. Nu är biennalen inte bara en redovisning av mästare utan en händelse som vill vara med och säga: ”Det här förmår arkitektur.”

Det är ett tivoli. Ute bland de nationella paviljongerna på Giardini snurrar och studsar barn omkring bland jättestora mjuka rosa cirklar och klot. Hos tyskargentinarna Topotek 1 är arkitekturen 2008 bokstavligen en lek med urformerna, det finns inget att vörda, ingen genius loci eller estetiskt korrekt besked att ”så här ska ni bygga för att det ska fungera”. Världen är en radikal konstruktivism och det är både roligt och studsigt. Långt ifrån klassiker och kanon. Långt ifrån funktionella tekniker. Långt ifrån centrum. Just därför mitt i det mest meningsfulla, leken fantasin moderniteten materialiteten.

Låter det självklart? Jag håller med, men nu för tiden verkar ju alla obegripligt nog vara arga på experimentet för experimentets skull. Och ytterst få bryr sig om fantasins politiska förvandlingspotential. När tidskriften Arkitektur gjorde ett temanummer om bostäder hittade KTH-forskaren Lars Marcus en läroplan i Thomas Thorilds bisarra devis ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större” och fortsatte poesitolkningarna med Stagnelius tvenne lagar. ”Förmågan att begära är den första. Tvånget att försaka är den andra.” För Marcus betydde det: ”Här gäller det däremot att tänka rätt, äga kunskapen om vad effekterna av föreslagna lösningar faktiskt blir eller vad som ska till för att de ska fungera, ett tänkande som inte så mycket utforskar nya möjligheter som det möjligas gränser.” En lika hårt hållen pekpinne är Jesper Meijlings bok Påståenden om framtiden. Där blir Tarzan och Jane den bärande allegorin. Tarzan i förortsdjungeln och Jane som den ständigt heliga Jane Jacobs som mitt i medborgarrättsrörelsens amerikanska 60-tal menade att slum väl inte var något problem utan ganska pittoreskt – Carl Larssonskt hembygdstänkade i Greenwich Village. Så lyckas Meijling ge den samtida arkitekturen en metaforik som är både sexistisk och rasistisk – mycket möjligt omedvetet men ändå.

Det är den sorgliga State-Of-The-Union-känslan i arkitekturen i Sverige 2008. Fantasin och det främmande är inga välkomna gäster. I stället har vi en social ingenjörskonst utan socialt engagemang. Så lyser också Sverige som vanligt med sin frånvaro på Venedigbiennalen. (Jo, det finns ett undantag, International Festival har lite cyniskt sådär lämnat ett hörn tomt.)

Inne i Venedig är pålarna som bär upp livet inte längre synliga. Ur stenarna sipprar döden fram. Vatten bubblar upp ur gatubrunnarna på Marcusplatsen och på nätterna förvandlas duvorna till råttor. Det är nog bara som det ska vara, i arkitekturen är inte liv och död varandras motsatser, de är två syskon som leker bland mjuka rosa cirklar, båda är kulturella konstruktionen, energi försvinner inte så lätt. Åter till tivolit.

Holländarna NL Architects har gjort andra bilder av framtiden. Nio passagerarflygplan flyger i v-formation, som flyttfåglar, eller disciplinerade stridsflygplan som stärker vänner och skrämmer fiender. I ett motorvägsnystan har en av vägarna fått nog och gör plötsligt en loop. En överraskning för stressade pendlare. På en bild har två hangarfartyg förvandlats till flytande nöjesfält, dödsbringande torpeder har ersatts av pariserhjul och machopiloterna har blivit berg- och dalbaneförare. Möjligheterna har inga gränser. Det visste redan Adorno och Horkheimer. Genom att experimentera på liv och död och vilja göra världen bättre blir vi människor. På gott och ont.

Visst kan NL Architects läsas som blott humor, ironi och maximalism men just elementen liv och död för oss in i das Unheimliche, det kusliga lockas fram. Det kända visar sig som något främmande och det främmande som något känt.

Ett annat viktigt tema är det oöverskådliga. Ungerska Aether Architects har fyllt ett rum av aluminiumhyllor med färgglada leksaker; i Arsenalen möts man av ett rymdskepp av vita fläktar och luftkonditioneringsapparater som An Te Liu från Taiwan fogat samman i en spretig stjärna; i italienska paviljongen finns en hommage till Madelon Vriesendorp som med sina teckningar av kära skyskrapor gjorde Rem Koolhaas känd på 70-talet; Penezi´c & Rogina Architects har gjort en stad av målade avloppsrör och tv-apparater. Överallt spretar det och utvidgar sig. Som bakteriekonstellationer eller jättepöbelspöken som går genom alla världsdelar. De frågar: Who’s afraid of the big bad wolf in the digital age? Trivs vi i oöverskådligheten? Blir vi som Habermas liberalt rädda för allt spretande och börjar sortera ut och låser in oss med andra jediriddare? Eller säger vi: Jag är nog också ett av monstren.

Curatorn Aaron Betsky kallar sin biennal för Out There: Architecture Beyond Building. Byggandet bortom byggandet. Leken och fantasin arbetar där ute mitt i. Inte minst i verken kring utställningens tredje stora tema – Staden. Huset bredvid Casinot vid Canale Grande är täckt av en Dolce & Gabbana-bild. Där är fortfarande den urbana kreativa Jane Jacobs-ironiska klassen mäktig. Men i biennalen har undermineringen börjat.

Engelska The Agent Of Change, ett av Europas intressantaste arkitektkontor, prövar stadens hållbarhet med sällskapsspel. Polyopoly, ett Venedig-monopol, färgkritor, spelkort, binda-ihop-figurer-med-siffror-böcker, träklossar och en gammal våg. Allt samverkar för att slita loss staden ur de Byronskt-Ruskinska autentiska bojorna.

Livet är en kulturell konstruktion. Döden är en kulturell konstruktion. Alla vi tillsammans är majoriteten. Allt är möjligt om vi inte faller ner i rasistiska och sexistiska fällor. Det bor människor överallt. Aaron Betsky låter biennalen krönas med en arkitektstudenttävling han kallar Everyville. Everyville är ett annat ord för sprawl skriver Betsky. ”It is not a dense city, nor is a rural enclave. It is a confused assemblage of everything human beings today use to make themselves at home in the modern world. Everyville is the name for the sprawl that is replacing both city and cultivated countryside as the default human landscape. It has no center or periphery, no beginning or end.”

Jag vet inte hur det är med er men där är min framtid. Vi kanske ses där. Nu är det tid för nya vägar. Kroatien är ett litet slutackord i ett hörn, där spelar en märklig betongvattenorgel från den lilla kuststaden Zadar av arkitekten Nikola Baši´c. En annan arkitekt, Goran Rako, säger. ”We are positive that we can ruin the world, yet we do not give up easily the idea that we can improve it.”Det vackra är aldrig kanon eller det rätt tänkta, det vackra är den vilda leken som Le Corbusier kallade arkitekturen, experimentet, drömmarna, fantasin, möjligheterna – Allasstaden.

FAKTA

ARKITEKTUR

Out There: Architecture Beyond Building

11:e Internationella arkitekturbiennalen

Venedig

Till och med 23 november

Lars Mikael Raattamaa