ÅSIKT

Selmas hjärta & smärta

Viktoria Jäderling om boken som stod Lagerlöf närmast

1 av 2
Selma Lagerlöf 1858–1940. Illustration: HANNA WIESLANDER
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det var en stackars liten slumsyster, som höll på att dö. Hon hade fått lungsot, och hon hade inte stått emot längre än ett år. Så börjar Selma Lagerlöfs roman Körkarlen från 1912. Frälsningssoldaten Edith ligger för döden på nyårsnatten, smittad av suputen David Holm, mannen hon älskar. Han har fru och barn, som även de riskerar att smittas ty David Holm är en bitter alkoholist som hostar på folk för att hämnas på livet i allmänhet och hustrun som tidigare har lämnat honom i synnerhet. Slumsystern är den som enat familjen igen, för hon vill så gärna tro sin älskade om gott. Det är hennes brott.

Nu ligger David Holm på backen efter en blodstörtning, syster Edith ligger på dödsbädden och kallar på honom för att få honom att skona sin familj och dödens körkarl Georg, David Holms gamle dryckesbroder, är på väg i sitt skräckgotiska hästekipage för att lämna uppgiften vidare till den som drar det sista andetaget före nyårets tolvslag. Pang pang pang.

Vidare: fru Holm har torterats av sin alkoholiserade make i så många år att hon nu, ovetandes om makens predikament, är i färd med att göra i ordning en giftdryck till sig själv och barnen.

Under nyårsdygnet får läsaren återberättat David Holms eländesår. Här talar de levande med de döda för, som Kristina Lugn har skrivit, Selma Lagerlöf ”mördar inte de döda”. Således kan halvspöket Edith uppdatera spöket Georg om David Holms och hustruns olyckliga återförening. Spöket David ligger gömd invid sjuksängen och lyssnar och tar till sig och tiden tickar obönhörligt vidare för levande som död.

Jag fnissar när jag läser Körkarlens första mening och blir tvungen att göra mig till barn igen, krossa mina lager av övermogen, samtidsskadad antihistoricism. Selma skriver om skillingtryckssjukdomar, änglalika flick-kvinnor och sorgsna spöken som knappt existerar längre i denna del av världen. Ingen svensk författare i dag skriver så våghalsigt och grymt (även om John Ajvide Lindqvist kommer rätt nära), för då skulle man få trovärdighetsproblem. Landskapet är grymt, och vädret och natten. Men grymmast av allt är Selmas intriger som säger: Varning! Det kan gå dig illa i livet!

Körkarlen skrevs 1912, strax efter att Lagerlöf tilldelats Nobelpriset, därefter kom Kejsaren av Portugallien 1914, som av eftervärlden enhälligt utnämnts till mästerverk, följt av den bespottade, fantastiska actionromanen Bannlyst (1918). Körkarlen och Bannlyst är två trakasserade skapelser som det gärna strösslas invektiv över i referenslitteraturen, även om försvararna blivit fler med åren. De sägs vara groteskt klichéartade, litterära pekoraler, pinsamt nära den populära så kallade kolportageromanen som dök upp under 1800-talet. Det sägs att Victor Sjöströms mästerliga stumfilmsadaption av Körkarlen, där han själv gjorde rollen som den förtappade David Holm, i ett slag gjorde romanen odödlig – och sämre.

I ett brev 1913 skriver Selma Lagerlöf angående Fredrik Bööks och andras kritik: ”Det var nog min mening att den skulle vara en predikan och jag ångrar det inte, fastän det kanske är ett brott mot estetiken.” Körkarlen var ett beställningsjobb från Tuberkulosföreningens tidskrift, Bannlyst sägs var hennes egen stridsskrift mot första världskriget. Enkla förpackningar med tydliga varudeklarationer för ett innehåll som sedan kränger upproriskt: litterärt, moraliskt, filosofiskt, emotionellt. I nämnda brev skriver hon: ”Det tycks mig, att den sköna litteraturen är den bro, varpå allt möjligt köres in i hjärnan: filosofi och levnadskonst, varför då inte också moral och religion, bara det inte göres alltför tråkigt.” Så talar en person som inte mäktar med att skriva en enkel kolportageroman, en antikrigspamflett eller en enfråge­bok om tuberkulos. Allt köres in i hjärnan. Utan att det göres tråkigt.

I essän Den medberoende sagoförtäljerskan gör P O Enquist en lysande läsning av Körkarlen där han ser elementen av litterärt pekoral och tuberkulosappell som en ytlig täckmantel för Lagerlöfs eget psykodrama. En förtäckt självuppgörelse med fadern som söp ihjäl sig och hennes egen skuld och medberoende i den kluvna skepnaden av slumsystern som älskar och hustrun som lämnar. Traumat för flickan Selma är något som måste bäras och förkläs. Det skapar enligt Enquist en hotfull undertext i hela hennes författarskap, vilket han också skildrar i sin egen pjäs Bildmakarna. Aldrig har just denna av Lagerlöfs smärtpunkter varit synligare än i Körkarlen, om vilken hon skrivit att ”den boken står mitt hjärta närmare än kanske någon annan”.

Grymhet och skuld, men finnes här också försoning? Jag är tveksam till det. När Sven Elversson i Bannlyst – som blivit utstött för att ha smakat människokött under en misslyckad polarexpedition – slutligen får sin Sigrun och efter tusen mödor får upprättelse i byn blir hans lycka så stor att han insjuknar och dör.

Kanske var det de tusen mödorna mer än försoningen som upptog Lagerlöf. På sin gravsten lät hon rista in körkarlens sista bön: ”Gud, låt min själ få komma till mognad, innan den ska skördas!”

FAKTA

Kort om Lagerlöf

1858 Föds 20 november.

1890 Vinner pris med Gösta Berlings saga.

1895 Blir heltidsförfattare.

1897 Flyttar till Falun.

1899 Besöker Palestina och publicerar första delen av sin största succé Jerusalem två år senare.

1909 Får som första kvinna Nobelpriset i litteratur. Köper barndomshemmet Mårbacka för pengarna.

1914 Invald i Svenska akademien.

1940 Dör 16 mars.

Viktoria Jäderling