ÅSIKT

Barnflicka – ett jobb med klass

Ira Mallik om moderaternas nya barnomsorg

På väg till dagis – med utbildad personal.
Foto: Foto: Katrin jakobsen
På väg till dagis – med utbildad personal.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Barnflickor och barnen de passar är utlämnade till ett godtycke som sponsras av statliga skatteavdrag, skriver Ira Mallik. Scarlett Johansson spelar barnflicka i filmen "The Nanny Diaries" från 2006.
Barnflickor och barnen de passar är utlämnade till ett godtycke som sponsras av statliga skatteavdrag, skriver Ira Mallik. Scarlett Johansson spelar barnflicka i filmen "The Nanny Diaries" från 2006.

Vi är en liten familj som bor i Djursholm och har två underbara pojkar. Vi söker nu en barnflicka som kan hjälpa oss att ta hand om 4,5-åringen och 2-åringen och med vissa hushållsgöromål.

Arbetsförmedlingen har gott om annonser där familjer söker barnflickor. Barnflickan ska lämna och hämta på dagis, ta hand om sexmånaders bebisar, läsa läxor på eftermiddagen och dessutom städa och laga mat. Sen kommer pappa eller mamma hem från jobbet strax före läggdags. Som av en tillfällighet bor nästan alla familjer som söker barnflickor på Östermalm, i Täby, Danderyd eller på Lidingö, alltså något av Stockholms mer välbeställda områden.

Häromdagen drog dagisdebatten igång igen. I moderaternas framtidsvision ska barn vistas max 40 timmar i veckan på förskolan – och ensamstående föräldrar och låginkomsttagare uppmanas ”tänka till” för att få ekvationen att gå ihop med arbete och försörjning. Som vanligt förlorade sig den efterföljande diskussionen mest i för eller emot dagis. Och dagiskritiker som Elise Claesson fick ännu en stund i tv-rutan i SVT:s Debatt.

Om det nu är barnens bästa och barnens rätt till sina föräldrar som moderaterna vill värna borde de i stället satsa på att stoppa avdragsrätten för hushållsnära tjänster. Jag menar, tänk på alla de barn som efter en intensiv dag på förskolan blir hämtade av en 19-årig tjej. Barnflickor saknar ju vanligtvis både pedagogisk utbildning och egen erfarenhet av barn. Någon gång efter Bolibompa dyker föräldrarna upp för att natta.

Det är så det ser ut för många av den övre medelklassens barn i dag. I flera av platsannonserna förväntas dessutom barnflickorna arbeta vissa kvällar och helger – och inte minst följa med på semestrar. Så att föräldrarna kan ha egentid.

Men vad handlar debatten om? Jo, om föräldrar som handlar mat – innan de hämtar på förskolan. Om att ensamstående och låginkomsttagare ska tvingas lösa fem veckors ledighet på sommaren – för barnens ”bästa”. När hörde vi någonsin ett ifrågasättande av barnflickan som ett bra alternativ till föräldratid? Eller om outbildade tonåringar verkligen är ”barnens bästa”? Hur kommer det sig att det konsekvent är barns tid med utbildad personal och kompisar på förskolan som framställs som ett problem?

Det går inte att se någon annan anledning till hur de här diskussionerna går än att det oftast är barn till ensamstående och låginkomsttagare som tillbringar långa dagar på förskolan. Det är underklassen som staten (nu i moderat skepnad) har för vana att uppfostra med allehanda styrmedel. Det är låginkomsttagarnas sätt att få ihop barn med försörjning som blir föremål för åtgärder från samhällets sida, medan överklassens ”livspussel” sällan ifrågasätts.

Samtidigt tillåts den privata barnpassningen förbli en helt oreglerad låglönesektor. Fackförbundet Kommunal har vid flera tillfällen påpekat att barnflickor inte omfattas av kollektivavtal och att sektorn behöver regleras. I Sverige är det tillåtet att anlita en utländsk au pair som enligt EU-regler ska betalas med minst 3 500 kronor i månaden samt logi. Arbetstiden ska inte vara mer än 25 timmar så att hon kan studera. Men i dag är det vanligt att dessa tjejer i stället är svenska medborgare, som vare sig omfattas av arbetsrättsligt skydd eller försäkringar – och tvingas jobba heltid för fickpengar.

Jobbet som barnflicka befinner sig i en juridisk gråzon där både den ”anställda” barnflickan och barnen är utlämnade till ett godtycke som sponsras av statliga skatteavdrag.

Allt det här pratet om ”barnens bästa” handlar egentligen om en helt annan sak: klass. Den övre medelklassens barnflickor framställs som en jämställdhetsåtgärd för den karriärinriktade kärnfamiljen, medan den förskola som så många ensamstående, LO-medlemmar och låginkomsttagare är helt beroende av likställs med misskötsel av barn. Detta är det nya arbetarpartiets barnomsorg. Grattis alla föräldrar.

Ira Mallik