ÅSIKT

Vakna, utopier!

Erik Wijk ser en värld full av möjligheter i finanskrisens spår

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Göran Greider påminner oss ( Aftonbladet 18 nov ) om att ekonomisk depression inte är lika med fascism. Historiskt sett är depression lika gärna lika med folkfront och välfärdsreformer.

Upplyftande besked. Och det roliga stannar inte där. Vi behöver inte nöja oss med att negga det ruttna och omänskliga i vårt nuvarande system, vi har också de bästa verktygen någonsin för att bygga upp alternativ.

Modern datakapacitet och internet skulle göra en planerad produktion och konsumtion långt mer effektiv, flexibel och individtillvänd än någonsin kapitalismen. Marknadssamhällets paradargument är med lite eftertanke dess svagaste sidor.

Hur många ton mat, misslyckade klädkollektioner, onödiga prylar förstörs inte varje dag för att en fabrikörs eller handlares chansningar slagit fel? Hur många ekosystem, djurarter, människoliv, demokratiska rättigheter och jämställdhetsideal detroniseras inte för att kapitalets intressen tillåts väga tyngre än alla andra? Talet om individens behovstillfredsställelse i en sådan värld är både cyniskt och korkat.

Att bygga upp ett system där varje enskild brukares önskemål finkalibreras med alla produktionsenheters och transportslags kapacitet är fullt möjligt och samtidigt en utmaning att utvecklas för alla datorkunniga. Tillväxtfanatikerna kan lugnas genom visionen att datorkraften ska spridas till alla samhällslager i jordens alla hörn och där stimulera all sköns kreativitet. Risken för skenande resursförbrukning är ändå liten, eftersom tekniken som behövs är fysiskt småttig, medan de besparingar av material och energi som möjliggörs när förnuft och behov ersätter överutbud och spekulation är enorma. Att miljöhänsyn, hushållning och rättvisa blir grundbultar är ett uppdrag för politiker och medborgare. En blandning av förbud, beskattning och upplysning blir styrmedel grundade i demokratiska beslut.

Demokratin själv fördjupas och förnyas genom att besluten automatiskt kommer närmare brukaren, medborgarna avgör själva stort och smått genom tekniskt enkelt genomförbara omröstningar. Eventuellt vikande intresse för vissa frågor gör mindre eftersom några tusen engagerades röst i alla fall är långt bättre än några få förmögnas profitintresse. I takt med medborgarens ökade makt motiveras också dennes kunskapsinhämtning.

Proffspolitikerna, deras dolda lojaliteter och risk för korruption försvinner om vi lottar ut mandaten till lokala, regionala, nationella, kontinentala och globala församlingar. Alla medborgare över exempelvis 15 år skulle vara beredda att slumpmässigt sitta en mandatperiod. Könskvotering blir överflödigt och problemen med minoritetsrepresentation ett minne blott.

En medborgarlön tar bort den osolidariska striden om jobb och karriär. Den minskar statusskillnaderna mellan olika yrken. Den motverkar uppdelningen mellan kvinno- och mansjobb. Kvinnolöner blir ett antikverat begrepp. Kompensation för studieskulder kan inte längre användas som argument för högre lön. Tramset om att ett mer kvalificerat (stimulerande) eller ansvarsfyllt (bekräftelserikt) arbete måste betalas högre än andra faller en gång för alla. De verkliga skitjobben cirkuleras bland alla – eller tas om hand under den civila lumpen. Alla handikapp eller särskilda behov tas om hand.

Effektiviteten och flexibiliteten är inte längre ett argument för kapitalismen. Data- och nätverkskraften skulle rätt programmerade vara helt överlägsna instrument. Kreativiteten, medborgarandan och ansvarstagandet skulle frigöras på by- och planetnivå.

Hur långt och fort vi ska gå? Tja, låt oss bestämma det tillsammans efterhand. Men vi kan väl börja – nu!

Erik Wijk