ÅSIKT

Radikal – ett val

John Swedenmark om kulturen som världsförbättrare

1 av 2
Visar vägen till en bättre värld? Dansaren Christina Caprioli i föreställningen ”Artificial nose”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att vara kulturradikal är en etisk hållning. Det är jag som är radikal, inte mina åsikter. Radikal i bemärkelsen att försöka förändra världen till det bättre. Som skribent. Som redaktör. Eller var jag nu råkar verka.

Detsamma borde förmodligen hävdas om politiken. Att det är jag som är vänster, inte mina partisympatier eller teoretiska modeller.

Ledet ”kultur-” handlar om högtstående yrkeskunnande. Utgångspunkten är att nån gör nånting. Koreograferar eller skriver eller...

Eller att nån läser vad nån annan har skrivit/dansat. Det är en praktik det med.

Så jag är inte kulturradikal när jag plockar blåbär i skogen. Men när jag är kulturredaktör eller koreograf eller kultursidesläsare eller publik försöker jag vara det.

Vad är då ”världen till det bättre”?

Det är just den frågan som är uppe till kulturradikal behandling, och som vid varje försök får delvis nya svar.

Det går inte att fästa på ett separat papper hur världen borde se ut. Eller klart det gör, men vad man då har framför sig är ett manifest, en teslista, ett partiprogram.

Kulturens praktik däremot – konst, vetenskap, filosofi – tillhandahåller en mycket högre upplösning, en mycket följsammare tidskänsla.

Framför allt är den dialogisk och kan tydliggöra viktiga samhälleliga motsättningar på helt annat sätt än typ ett partiprogram.

Den kulturradikala praktiken består i att man beskriver nånting som nån annan (eller många) har gjort. ”Skriver” i väldigt vid bemärkelse. En dansföreställning av Christina Caprioli är också ett vidareskrivande. Eller en bloggsida som med passion och urskillning knyter samman grejer från diverse håll. Och att vara publik eller läsare är ett skrivarbete det med.

Skrivandet som modell för den kulturradikala praktiken.

Skrivandet som kontinuerligt försök att med utgångspunkt i vad andra gjort försöka förändra världen till det bättre.

Det första problemet just nu är att kulturradikalismen lever och verkar i ett digitaliserat konsumentsamhälle – i en värld som för varje dag blir allt snabbare och allt slarvigare.

Men kanske det kulturradikala går en ny storhetstid till mötes, som urvalsprincip.

Vad är det som gör världen bättre, eller som diskuterar vad som gör världen bättre eller ej? Att utifrån konst, vetenskap och filosofi – sånt man kanske inte ens håller med om eller gillar – försöka tänka i de banorna är att bilda front mot konsumentsamhället. Att ställa kvalitet mot kvantitet, historia mot topplistor, eftertanke mot informationsflöde och vidareklickning.

Det andra problemet har med partitänk att göra. Fortfarande är det så att kulturradikalism likställs med vissa bestämda vänsterståndpunkter. Min analys av USA, gatukonst eller utanförskapet kan så lätt stanna vid ett ställningstagande – i huvet på mig eller hos den som läser mig.

Därför vill jag särskilt betona det etiska. Den där dikten, den där dansen, den där artikeln var ett av många utkast till en bättre värld. Målet var inte att framföra färdiga åsikter utan att omsorgsfullt diskutera vidare utifrån den detaljupplösning och den komplikation som konsten, vetenskapen eller filosofin tillhandahåller. Det var ett aktningsvärt försök. Det var ett misslyckande. Att vara kulturradikal är att ständigt misslyckas. Att omsorgsfullt misslyckas.

John Swedenmark