ÅSIKT

Från jazz till Je t'aime

Sinziana Ravini ser en hyllning till den franska popvågens bad boy

1 av 3 | Foto: Citè de la Musique
Den franske sångaren och kompositören Serge Gainsbourg dog 1991, 62 år gammal.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag har alltid varit lite skeptisk till hyllningsutställningar kring avlidna legender. De antar så lätt faraoniska proportioner. Men i Serge Gainsbourgs fall – mannen med de stora öronen och de sorgsna ögonen som fick Frankrikes största filmstjärnor på fall, som söp och rökte sig till döds, som var odräglig mot allt som kom i hans väg, men som vann en hel värld med sina sensuella och djupt existentiella låtar – funkar det faktiskt. Utställningen visas på Cité de la Musique i Paris – musikmuseet som har gjort kassasuccéer med allt från Wagner till Jimi Hendrix.

Utställningen är byggd som ett kalejdoskop med videoskärmar och speglar som tittar in i varandra och ljudinstallationer som binder ihop fyra olika epoker i Gainsbourgs liv: den blå perioden (1958–1965) som spänner över en melankolisk men högst produktiv period med jazz, Boris Vian, afrikanska rytmer, droger och romantisk lyrik; idolperioden (1965–1969) där han experimenterar med fri vers och atonal musik, yeye, talk over och ”White Negro”-musik à la Mick Jagger; dekadensperioden där kärleken till Jane Birkin resulterar i det första konceptuellt byggda albumet L’Histoire de Melody Nelson – där den 20 år yngre Birkin spelar en oskuldsfull Lolita och Gainsbourg en nymfomanisk Humbert Humberts roll (1969–1979) och ecce homoperioden (1979–1989) där han gör en Sex Pistols och parodierar patriotismen genom sin reggaeversion av La Marseillaise (för att kort därefter se sig upphöjd till nationalhjältens status).

Och visst smälter man inför denna dadaistiska dandy som hävdade att fulheten är större än skönheten då den varar längre och som blev glad när han fick en hjärtinfarkt eftersom han då upptäckte att han hade ett hjärta. Till skillnad från många andra var han åtminstone medveten om sin misogyni, om att han hyllade kvinnan ena stunden ( Brigitte Bardot) för att dra ner henne i askan den andra. Mötet med Whitney Huston där en svårt berusad Serge Gainsbourg på bästa tv-tid säger ”I want to fuck you” är vid det här laget en youtubeklassiker. Liksom Les Sucettes där en lollypopsöt France Gall ser ut att inte veta vad hon egentligen sjunger om, medan Gainsbourg tassar omkring henne likt vargen kring rödluvan. Säga vad man säga vill om hans kvinnobilder, men klassikern Je t’aime … moi non plus är utan tvivel tidernas starkaste och mest komplexa kärleksduett, av många betecknad som den första pornografiska sången – en revolution för hela den franska popvågen. Men i mångt och mycket säkert också en revolution för honom själv – ty här har den vertikala åtrån äntligen blivit horisontell.

FAKTA

UTSTÄLLNING

Gainsbourg 2008

Cité de la Musique, Paris

Till och med 1 mars

Sinziana Ravini