ÅSIKT

De dödshotade sanningssökarna

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det var en synnerligen fröjdefull stämning i Gamla stan i går. Snön låg färsk på kullerstenarna, något enstaka fyllo inte helt olik självaste tomtefar halkade runt på isgatan och Kerstin Ekman befann sig på Svenska akademien för första gången i ett officiellt sammanhang sedan hon hoppade av i protest 1989.

Visserligen på åhörarbänk, men ändå. Där var hon. I Börssalen. Det ryktades att hon nästan haft svårt att komma in.

Akademien hade till slut bjudit in de båda dödshotade skribenterna Roberto Saviano och Salman Rushdie för att tala om ”Det fria ordet och det laglösa våldet” och det verkade som att gammalt groll var förlåtet och Svenska akademiens stjärna framöver tryggt kommer att skina över det fria ordet varhelst det behagar visa sitt besvärliga tryne.

Rushdie och Saviano har med var sin bok satt fingret rakt på två svårt inflammerade staters ömmaste svulster. Rushdie på det religiöst sjuka Irans shiafundamentalism och Saviano på den maffiakorruption som sprider sig i Italiens blodomlopp. På grund av sina texter tvingas de leva ofria liv under ständig bevakning. Ett liv den fryntlige Rushdie humoristiskt delade med sig av.

Så visst fanns det anledning att vara högtidlig, men det är inte särskilt mycket i paketen när Svenska akademien nu vill agera försvarare av det fria ordet. Akademien är knappast en institution skapad för farlig samhällskritik och upproriska intellektuella. Andra sammanslutningar kan föra dödshotade sanningssökares talan bättre.

Ingen kunde dock ta miste på välvilligheten när Horace Engdahl försökte länka samman de båda författarnas öden.

”Kan det vara så att camorran hatar dig för att du skriver så bra?” frågade han den lågmälde Saviano, som snällt höll med.

Även om Engdahl själv lät som en poetisk kvällstidningsredaktör när han talade om vikten av att läsaren identifierar sig och att offren måste komma till tals blev det mest av allt tydligt hur mycket som skiljer Rushdies magiska diktande från Savianos hårda reporterarbete.

Och att hoten mot det fria ordet är lika mångfacetterade som snöflingor i november.