ÅSIKT

Kärlek & politik

1 av 2
”Happy-go-lucky"
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det finns både människokärlek och världsförbättrare på årets filmfestival i Stockholm. En av dem är Morgan Spurlock, Supersize me-regissören som för några år sedan proppade sig full av McDonaldsburgare för att visa på riskerna med snabbmat. I sitt nya långfilmsprojekt Where in the world is Osama Bin Laden försöker han på egen hand spåra upp al-Qaida-ledaren – och på kuppen avsluta USA:s ”war on terror”.

Filmen är ett slags ”världspolitik – så funkar det”, en pedagogisk introduktion där Spurlock staplar publikfriande berättargrepp på varandra. Datorspelsgrafik förflyttar oss blixtsnabbt mellan olika spelplatser, al-Qaida-bossar presenteras på basebollsamlarkort, där statistiken listar antalet utförda bombdåd istället för matchresultat.

Det mest skrämmande är att Spurlocks film i all sin välvilja är anpassad till ett amerikanskt medieklimat där det är någon sorts upptäckt att även muslimer kan vara människor som ogillar terrorister som spränger folk i luften, och som vill att barnen ska ha en chans till trygga liv. Kanske är det som en inverterad bild av det ensidiga amerikanska medieutbudet som Spurlocks film är mest intressant.

En mer oväntad människovän uppenbarar sig i den brittiske regissören Mike Leigh och hans nya film, Happy-go-lucky. För oss som både njöt och förskräcktes av regissörens människoförakt i nattsvarta filmer som Naken och Hemligheter och lögner är det svårt att ens våga tro på det genuint optimistiska i 2000-talsversionen av regissören.

Visst finns här barn som far illa och en körskollärare från helvetet, men mest en grundoptimism och tro på mänsklighet och läkande. Bestraffningen uteblir och Leigh framstår plötsligt som årets varmaste festivalregissör.

Roger Wilson