ÅSIKT

Alldeles för bra

Jonas Thente anar något skumt i Pirinens värld

1 av 3
Ur "Döda paret och deras vänner".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För några veckor sedan pratade jag med någon som berättade att en kompis hade varit med vid ett tillfälle då Joakim Pirinen inte hade varit så snäll.

Jag fiskade inte mer i det där, men slogs av det underliga i situationen. Det fanns alltså ett tillfälle då Pirinen gjort något som inte var extremt bra.

Tanken kändes så främmande. Snudd på kättersk.

Med tanke på att karln debuterade i bokform 1983 ( Välkommen till sandlådan) borde någon vid det här laget ha skrivit något mer ofördelaktigt om hans konstnärskap. Eller åtminstone antytt att han måhända inte alltid är briljant.

Något sådant har inte skrivits, såvitt jag vet. Ingen som har hållit på så länge som Joakim Pirinen har kunnat färdas framåt utan slängar av sleven, lite skitkastning, snobbloskor och valpironisk självtillräcklighet.

Ingen utom Pirinen själv då.

Men ärligt talat: är han inte lite för bra, egentligen?

Betrakta hans senaste album, Döda paret och deras ”vänner”. Titelns blaserade max-urbanister med deras lyxkris illustrerar så perfekt ett samhälle där till och med ångesten har blivit till kliché i stryktålig plast.

Och när berättelsen flippar ut alltför mycket, dyker plötsligt en arg björn vid en bardisk upp och kommenterar den bristande realismen. Snart dyker också Pirinen själv upp i serien – han gör det ganska ofta i albumet – för att försvara den.

Alltihop är vattentätt, metakritiskt, vansinnigt roligt och brådstörtande sorgligt på en och samma gång. Man kan bli misstänksam för mindre.

I detta albums små noveller, infall, omtagningar av tidigare figurer, dumheter, gags och häpnadsväckande idéturneringar – i allt detta så framträder tydligare än någonsin den destruktivitet som alltid lurar under ytorna i Pirinens värld.

Här bryter den fram oftare och tydligare än någonsin tidigare. Det sker på många sätt: som en utmattningens estetik, när Pirinen envetet ritar anagram på sitt namn (Orkanen Pijmi, P-minan i Jeriko, Ira-ponken Jimi etc) i ett uppenbart försök att äntligen uttömma möjligheterna och komma till slut och vila.

Men det finns ingen vila, finns inget naturligt slut på eländet. (Ironi i kampen, J).  

Paradgestalten Socker-Conny visas upp som bland annat gammal stammande uteliggare och titelfigurernas tragik förfuskas med den platt-ironiska serien ”Det verkligt döda paret”, som förstås handlar om två förälskade benrangel.

Det kan inte bara verka vara rörigt – det är rörigt. Men det är en rörighet som paradoxalt nog stagas upp av mörkret och kaoset. Några få ögonblick av lugn infinner sig i de korta serier där Pirinen har illustrerat sina barns stories.

När man försöker beskriva Pirinens värld tvingas man leta efter ord som ännu inte finns. Man kan försöka låna från fysiken och tala om kvantmoral och strängestetik, men i slutändan är det alltid bäst att läsa själv.

Så något skumt är det med Joakim Pirinen. Det är helt enkelt alldeles för bra, och jag tycker det är på tiden att någon står upp och säger det.

FAKTA

Döda paret och deras ”vänner”

Joakim Pirinen

Galago

Jonas Thente, litteraturkritiker i Dagns Nyheter