ÅSIKT

Banalt sätt att tolka kulturella verk

Johan Lundberg om kritiken mot kultursynen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är inte utan viss förvåning jag noterar att det självklara gesällprovet för unga hågade skribenter på våra kultursidor under hösten kommit att bestå i att försvara det nutida konst-, litteratur- och kulturetablissemanget mot den kritik som jag i olika sammanhang riktat mot den kulturella samsynen på svenska kulturredaktioner, universitet och konstinstitutioner.

I tisdagens Aftonbladet var det Aleksander Motturi som såg mitt försvar för kulturkonservatismen som ett tecken på att vi verkar i ”en reaktionär tid”. Och visst: det kan inte ha varit helt lätt för mina modiga meningsmotståndare Mikael van Reis, Malena Rydell, Åsa Linderborg, Elise Karlsson, Nils Schwartz, Anders Johansson, Peter Cornell, Dan Jönsson, Tor Billgren, Martin Aagård och så vidare att göra sina röster hörda bland alla de kulturkonservatismens reaktionära apostlar som befolkar våra kulturredaktioner.

Motturis artikel var icke desto mindre tänkvärd i långa stycken, låt vara att han underskattar de destruktiva konsekvenserna dels av den postkolonialistiska forskningen, dels av hans egen strävan att ”göra kulturinstitutionerna mer orienterade mot samtiden”. I bägge fallen har resultatet dessvärre ofta blivit en tilltagande banalisering i form av en schematisk förförståelse av kulturella verk. Vilket enligt min mening bara lett till ökad enkelspårighet och tidsbunden eurocentrism. Det räcker med att titta på den senare tidens utställningar på exempelvis Historiska museet för att bli varse hur fokus förskjutits från ett intresse för andra kulturer, väsensskilda från vår, till att blott handla om vår tids svenska neuroser och fördomar.

Och i måndagens Aftonbladet var det Sinziana Ravini som använde Umberto Ecos nyutgivna bok Om fulhet som slagträ i en tidigare diskussion om den samtida bildkonsten. Ravini karakteriserade mig där som företrädare för ”alla kulturkonservativa svanesånger som beklagar skönhetens försvinnande ur samtidskonsten”. Det vore intressant att veta var dessa mina beklaganden kommit till uttryck. Vad Ravini möjligen avser är att jag i olika sammanhang ifrågasatt den negativa värderingen hos 1900-talets konsthistoriker av riktningar som prerafaeliterna eller av kretsarna runt Arnold Böcklin och Max Klinger, liksom att jag kritiserat den negativa värderingen på samtidens konsthögskolor av klassiskt, hantverksbaserat måleri och skulpturkonst.

Visst har Ravini rätt i att Umberto Eco företräder en konsthistorieskrivning som jag är kritisk mot. Men på vilket sätt som hans vidareförmedlande av den etablerade bilden av konsthistorien faller in under kategorin ”revolt” förblir lika gåtfullt som varför min kritik mot dagens konstvärld skulle desarmeras av ”konstnärer som Bill Viola, Pippilotti Rist och Anish Kapoor”. Jag kan försäkra Ravini att jag inte ”missat” dem utan känner dem tillräckligt väl för att – till skillnad från Ravini – veta hur deras namn stavas och tillräckligt väl för att se hur deras enorma genomslag i det nutida konstetablissemanget bara bekräftar den modernistiska historieskrivningens successionsordning och självförståelse som jag ifrågasatt i flera artiklar och teveprogram.

Johan Lundberg, chefredaktör Axess magasin