ÅSIKT

Se nyanserna, Lundberg

Sinziana Ravini svarar Johan Lundberg

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Johan Lundberg är precis vad svenskt kulturliv behöver: en individ som är tillräckligt bildad för att formulera sig vackert, tillräckligt säker på att hans åsikter har en allmängiltighet som reser sig över historiens vingslag och tillräckligt ihärdig i sin ovilja att förstå samtiden – en ovilja som inte kan vara annat än spelad, ett sätt att skapa debatt. För hur kan man på fullaste allvar skriva att konstnärer som Bill Violas, Pipilotti Rists och Anish Kapoors ”enorma genomslag i det nutida konstetablissemanget bara bekräftar den modernistiska historieskrivningens successionsordning och självförståelse?” 

Han kan omöjligen ha missat skillnaden mellan modernismen som historisk epok och den västerländska idén om det moderna, en idé som gett upphov till så många intellektuella fejder genom tiderna: Plejaden, Battle of the Books, Querelle des anciens et des modernes, bara för att nämna några. Varje epok har haft sina kulturkonservativa bakåtblickare och sina både bak- och framåtblickande kulturförnyare. Behöver jag ens nämna förnyelsefientliga regimer som den sovjet-iska och nazistiska? Sen blev även revolutionära gestalter som Goethe konservativa på äldre dar. 

När det kommer till journalistisk kulturkonservatism à la Lundberg blir det så gott som harmlöst, ja rentav underhållande. Det är trots allt stolparna utmed tågrälsen som framhäver tågets hastighet. Och sådana stolpar har vi gott om

i Europa. Alain Finkielkraut och George Steiner hör helt klart till de roligaste. För en mer nyanserad historieuppfattning rekommenderar jag Lundberg att läsa Bruno Latours We have never been modern. 

Det är lätt att måla upp världen i svart och vitt, fult och vackert, högt och lågt. Det riktigt svåra är att måla fram de gråa nyanserna, att se det sköna i det fula och det låga i det höga. Att se paradoxerna, helt enkelt. Men för detta krävs finare och vassare verktyg än de som Lundberg viftar omkring med. Lundberg har all anledning att oroa sig för den postkoloniala forskningens ”destruktiva konsekvenser”. Om den postkoloniala forskningen har lyckats blottlägga något, så är det precis den eurocentriska kulturkonservatism som Lundberg själv företräder.

SInziana Ravini