ÅSIKT

Le Clézio om orden som befriar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Le Clézio.
Le Clézio.

Det var knappast en fransk artighet av Le Clézio att i gårdagens nobeltal utgå från ett citat av Stig Dagerman. ”I paradoxernas skog”, löd rubriken som var Dagermans beteckning på konflikten mellan att sätta skrivandet främst medan människor svälter. Den som skriver för de hungriga märker att endast de mätta har ro att läsa.

Efter att kort berättat om sin egen väg till litteraturen via uppslagsverk, en berättarbegåvad mormor och familjens nedärvda bibliotek, uppträder snart paradoxen. Le Clézio rörde sig tidigt mellan världsdelar, barndom

i Mauritius, en far som var fältläkare i Nigeria; han såg hur fattigdom och skriftlöshet slog följe. Var och en som läser Le Clézio märker snabbt att hans böcker är ett försök att lösa den dagermanska paradoxen.

Den lille pojke som han en dag såg sitta på ett golv i en bod vid floden Tuira i Darién-skogen och läsa och skriva vid ljuset av en fotogenlampa, obekymrad av omgivningens larm, möter vi i flera av Le Clézios böcker i en eller annan form. Det är också Le Clézio själv, som efter andra världskriget med en snickarpenna på baksidan av ransoneringskort skrev små berättelser om att resa runt jorden, om en påhittad kung och en med en mås som berättare.

Hungern kan ingen författare mätta, men språket är lika mycket en rättighet och en nödvändighet för att ändra på sakernas tillstånd. Le Clézio uppmanade världens förläggarkår att samutgivning i tredje världen skulle kunna göra boken till vardagsvara, i stället för den lyxprodukt den i dag är där.

Möjligen är denna djupt kända idealistiska hållning en utopi, men i en tid när myterna är på utdöende och lcd-skärmar inte räcker till alla är det kanske just den äldsta kommunikationsformen som lovar bäst bärförmåga. Globalisering i all ära, men utan den där pojken vid fotogenlampan förblir Dagermans paradox olöslig.

Claes Wahlin