Älska, avsky fantasy

I princip var det kärlek vid första ögonkastet. När Bilbo öppnade sin runda dörr för Gandalf i det grönskande Fylke, och trollkarlens och hobbitens varma vänskap flödade ut genom bioduken – då visste jag att jag älskade Peter Jacksons version av Sagan om ringen.

Filmtrilogin berättar med stor omsorg och kraft historien om Ringens brödraskap som kämpar för att omintetgöra den destruktiva härskarringen och om alla deras äventyr på vägen. Men den innehåller också svårsmälta beståndsdelar. Aragorns utveckling till den kung han innerst inne är, alla segdragna fältslag och allt högstämt blickande ut över olika nejder är bara några.

Jag har kvävt min inre kritiska röst genom att låta filmerna skölja över mig massor av gånger, helst alla tre i följd, extended versions. Och jag har njutit. Skälen är komplicerade.

I bokform såväl som på film förenar Tolkiens värld en svärdsbehängd, auktoritär Blut und Boden-maskulinitet med milda värden som lojalitet, vänskap och att minsta varelse har sin viktiga roll att spela i historien. Det är en förindustriell tillvaro bortom lönearbete och arbetslöshet. Alla har en självklar, obestridlig tillhörighet, och de flesta har en hembygd. Vissa är födda till kungar, andra till, säg, trädgårdsmästare. Hos Tolkien sluter oväntade parter förbund och drar ut på äventyr till försvar för det goda.

Det vore enkelt att säga att den positiva sidan av vänskap och äventyr överskuggar fixeringen vid blod, ursprung och konungslighet, men bäggedera är förankrade i en och samma idévärld. Om man gillar Tolkien, och fantasy i allmänhet, är det alltså en bra idé att skaffa sig en viss kritisk medvetenhet.

En Tolkienälskare som skulle behöva mer av den varan är historikern Bo Eriksson. Hans bok Tusen år av fantasy berättar om genrens tydliga inspirationskällor, som Eddan, riddarromaner, reseskildringar, fornengelsk hjältediktning, Bibeln med mera. Hans metod är att helt enkelt citera Tolkien och sedan berätta om var och en av inspirationskällorna. Antagligen hoppas författaren att sambanden framträder av sig själva. Med viss välvilja från läsaren gör de det – i de flesta fall är de ganska uppenbara – men bristen på analys blir ändå ett stort problem.

Bo Eriksson är så häpnadsväckande följsam i förhållande till det han beskriver att han reproducerar snarare än diskuterar en ålderdomlig och ganska unken världsbild. Så får vi till exempel veta att Christofer Columbus inte bara ” upptäckte” Amerika, utan också är ” världsrundelns störste resenär alla kategorier”. Den begynnande kolonisationen görs till en fråga om ” den inneboende mänskliga nyfikenheten” – som bekant inte lika skojig för exempelvis de människor som redan bodde i Amerika när Columbus gjorde sin berömda ”upptäckt”. I Sverige reste riddare och ämbetsmän runt för att kontrollera så att deras ägor inte ” missköttes av lata och slöa bönder”. Lata och slöa – eller kanske fattiga och förbannade? Hårklyverier som perspektiv bekymrar inte vår entusiastiske ciceron i den gamla onda tiden.

Bo Eriksson ringar ändå in fantasyns inspirationsepok framför andra, nämligen medeltiden och dess litteratur. Men han intresserar sig alldeles för lite för den springande punkten, nämligen att fantasy inte ÄR medeltidslitteratur, utan modern litteratur som ofta gestaltar sin idévärld genom en fiktiv medeltid.

I Tolkiens fantasy kan man läsa in en modern ångest över den snabba samhällsförändring som gjorde bönder till industriarbetare, den nya medelklassen till en demokratisk maktfaktor, svarta amerikaner till en global musikerelit (åtminstone ur konstnärligt hänseende) och gav kvinnor rösträtt. Raser, kön och samhällsgrupper var liksom hullerombuller. Ofta vägrade de dessutom att förbli det de påståtts vara födda till. Just det kan kallas den moderna befrielsen.

Tolkien – en vit, västerländsk medelklassman – reagerar med att berätta en saga. En romantisk, medeltidsinfluerad saga där det jävlarimej är ordning på genealogierna och kartorna. Folken – alver, hobbitar, människor, dvärgar och så vidare, alla så lika oss att de kan betraktas som analogier över verkliga, mänskliga folk – blandar sig i princip inte. Men de kan sluta förbund. Det liknar en form av etnopluralism som Jean-Marie Le Pen utan tvekan skulle skriva under på. Var och en i sitt land, på sin plats i ordningen.

När trollkarlen Saruman korsar orcher med människor är det alltså ett uttryck för orättfärdig manipulation. Resultatet är de mordiska uruk-hai – i Peter Jacksons filmer bisarrt gestaltade som mörka muskelmän med dreadlocks. Man undrar stilla vad för ångest det reflekterar.

Ett annat av ondskans uttryck är intressant nog en industriell vapenproduktion som beskrivs som helvetet på jorden. Det är utveckling som gått för långt. Peter Jackson låter i filmerna dessutom uruk-hai födas direkt ur jorden, rakt in i krigsmaskineriet. Här finns inga blodsband av betydelse, inga moraliska värden, bara funktion. Alla är utbytbara. Den moderna, skövlande storskaligheten kontrasteras mot hobbitarnas idylliska Fylke. Det är just Fylke som Tolkien med varm entusiasm introducerar allra först, redan i inledningen till Hobbiten (Norstedts) som kom att bli upptakten till Ringen­trilogin. Det är bland annat här Frodos äldre släkting Bilbo – den tidigare utgåvan var betitlad efter honom – kommer över härskarringen. Hobbiten är en barnbok, mindre högstämd och mer humoristisk. Skildringen av hur en högst motvillig Bilbo drar med ut på äventyr är oemotståndlig. Det är väldigt nära att han vänder hem igen när han upptäcker att han glömt packa ner näsdukar. Fylke är ett slags arkaiskt bondesamhälle där vars och ens identitet bestäms tydligt enligt släktskap, och där anspråken är små och trivsamma.

  Fixeringen vid blod – ett framträdande drag i både Harry Potter och Sagan om Ringen. Fixeringen vid blod är ett starkt genretecken. Ofta är en figurs hela öde, eller åtminstone dess personlighet, ärftligt biologiskt betingad. Det gäller också i J K Rowlings Harry Potter-serie. Harry är ju, precis som Aragorn, ett slags kung och definitivt en frälsare som ska stiga till sin bördsberättigade plats i tillvaron. När han slåss för dem som har ”smutsblod” är det ändå från en upphöjd position som försäkrar honom om respekt i alla läger. Det är en något förvånande hjältekonstruktion för en barnboksförfattare som låter sin historia utspela sig i samtiden, där det är omöjligt att blunda för de obehagliga konsekvenserna av ett sådant tänkande.

Medeltiden lever annars kvar som fiktiv värld i den samtida fantasyn. Hos exempelvis Nick Perumov är ganska mycket sig likt vid jämförelse med Tolkiens stilbildande verk, men vi befinner oss i en kaotisk och mångfalt mer våldsam värld. Perumov är Rysslands störste fantasyförfattare och säljer i miljonupplagor. I hans trilogi Träsvärdet och diamantsvärdet – två av böckerna har utkommit på svenska – härskar hat och skräck. Vart tionde barn når vuxen ålder, bara en femtondel av befolkningen kan läsa. Människorna är liksom hos Tolkien nyckfulla och härsklystna, och har med ofattbar grymhet tagit makten över alla andra folk. Mäktigast av alla är Regnbågen, en orden av trollkarlar.

Perumovs stil är övermaxad. Han varvar en mängd handlingsspår där olika figurer var och en på sitt sätt är på marsch mot Regnbågen. Idel nya fasor bombas i högt tempo in i berättelsen, och det är som gjort för att bli effektspäckad actionfilm.

Till det som skapar spänning hos Perumov hör att skillnaden mellan ont och gott inte är fixerad ens hos de enskilda individerna. Och till skillnad från Tolkien finns här framträdande, förhållandevis komplexa kvinnogestalter.

Samtidigt representerar kvinnorna hos Perumov bland annat just det som Tolkien valde att med dem skriva ut ur sina böcker, nämligen sexualitet. Hotet – och inte bara hotet – om våldtäkt hänger ständigt över Perumovs kvinnor. Den mäktigaste trollkvinnan i Regnbågen kallas nymfoman. Tydligen är det svårt att föreställa sig en värld där kvinna inte betyder sexualisering och underordning. Genren inbjuder ju till att ta ut svängarna, så varför inte gå lite längre när man ändå håller på?

  En av Tolkiens egna illustrationer till "Hobbiten". Tolkiens värld tror jag däremot hade rasat ihop om kvinnor varit inblandade på allvar som annat än – med ett och annat exceptionellt undantag – gudinnelika varelser. Med Tolkiens konservativa, medeltidsinfluerade idébygge följer könsroller därefter: Kvinnor hade fört med sig kroppslighet, sex, kanske barn in i berättelsen. De hade krävt beskydd, sinkat händelseförloppen och distraherat hjältarna från den rena, vackra vänskap de successivt bygger upp. De hade dessutom varit underordnade inom varje folk, vilket liksom hade skämt idén om rasernas olikhet men likvärdighet.

Med kvinnor på plan hade jag nog inte stått ut med Tolkien. Så hur kan jag då ändå njuta av Peter Jacksons filmtrilogi? Genom samma enkla manöver som jag antar att också andra kvinnor omedvetet lär sig redan som barn. Eftersom kvinnor och flickor så ofta saknar rimlig, intressant, välutvecklad representation identifierar man sig automatiskt med manliga figurer. De är många gånger mer ­lika en själv. Det går ju inte att spegla sig i en jobbig black om foten. I Ringentrilogin ges nu, på grund av kvinnobrist, inte möjligheten att ens försöka göra det, så det är bara att satsa fullt ut på trollkarlen Gandalf, ringbäraren Frodo, alvkungen Elrond, mästerskytten Legolas och de andra starka karaktärerna. Antingen det, eller inte titta på filmerna alls.

Jag tittar. Det är lite barnsligt utan att vara det minsta oskyldigt. Men det finns värre njutningar att hänge sig åt när det moderna livet skaver, hårt och instängt.

Ibland, men bara ibland, drömmer jag om Fylke.