ÅSIKT

60 år utan hemland

1 av 2 | Foto: Foto: ap gpo
Palestinska krigsfångar i maj 1948. 750 000 tvingades lämna sina hem när Israel bildades.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

De israeliska motorvägarna går genom ett förnekelsens landskap. Bortsett från enstaka husruiner som ligger utspridda på åkrarna finns knappast några spår av de 750 000 palestinier som tvingades lämna sina hem när staten Israel bildades 1948. De flesta hamnade i flyktingläger på Västbanken och i Gaza, Libanon, Syrien och Jordanien. Där väntar de fortfarande tålmodigt på att en dag få återvända, till ett Palestina som inte längre existerar och till hus som för länge sedan rivits.

Men palestiniernas dröm om sitt hemland har faktiskt stöd i internationella lagar. Den 11 december 1948 antog FN:s generalförsamling resolution 194, som bland annat behandlar de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till det nuvarande Israel. I artikel 11 står det att de ”som önskar återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar ska ha rätt att göra det”.

Sextio år senare lever 4,5 miljoner palestinier fortfarande i diasporan. Sextio år senare har det internationella samfundet ännu inte tagit till sig att ”Mellanösterns enda demokrati” skapades genom etnisk rensning och fördrivning av ett helt folk. Sextio år senare har ännu ingen ställts till svars för ett av de största folkrättsliga brotten i modern tid.

I Israel är sanningen om 1948 fullständigt förträngd. Efter det att staten utropades jämnades de palestinska byarna med marken, träd planterades i ruinerna och de arabiska ortsnamnen byttes ut mot hebreiska. Jibne ändrades till Yavne, Isdud blev Ashdod och Saffuriya Tsippori. Geografin hebreiserades och det arabiska jordbrukarsamhället förvandlades till en europeisk pinjeskog. Och de palestinier som försökte ta sig tillbaka till sina hem dödades. Allt detta hade ett enda syfte: att förhindra återvändandet.

Ingenting rör upp så starka känslor i Israel som detta, eftersom det väcker frågor om den judiska statens karaktär och existens. Om hundratusentals palestinska flyktingar tilläts bosätta sig i det nuvarande Israel skulle den demografiska balansen i grunden förändras och staten så småningom upphöra att vara judisk. Därför kan ingen israelisk politiker tillåta de palestinska flyktingarna att återvända. Och eftersom Israel inte riskerar några efterverkningar i form av bojkotter eller sanktioner kan de lugnt fortsätta ignorera resolution 194, och andra internationella förordningar.

Detta dystra 60-årsjubileum borde kanske tjäna som en väckarklocka och få palestinierna att byta strategi: kanske borde de beväpna sig med lagböcker i stället för med kalasjnikovs, och låta advokater och inte självmordsbombare leda deras kamp? För om Israel kunde tvingas att åtminstone rätta sig efter internationella lagar skulle vi komma en god bit på väg. Muren skulle rivas (olaglig, enligt internationella domstolen i Haag), de nästan 500 000 bosättarna skulle evakueras (olagliga, enligt Genèvekonventionen), sanktionerna mot Gaza skulle lyftas (kollektiva bestraffningar är ett brott mot Genèvekonventionen) och avrättningarna av palestinska ledare skulle upphöra (olagliga, till och med enligt Israels Högsta domstol).

Det vore väl inte för mycket begärt – att Mellanösterns enda demokrati skulle följa lagen?

Catrin Ormestad