ÅSIKT

Imponerande!

Magnus William-Olsson läser årets bästa bilderböcker

1 av 5
”Mammas lilla Olle” av Cecilia Davidsson och Helena Davidsson Neppelberg.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I Anna Ribbing och Amanda Erikssons småbarnsbok Min bok! möter vi två ungar som läser just den Min bok! vi själva läser. Berättelsen börjar med att de två barnen kivas om författarnas förra, snarlika alster Boken om boken (2007). Snart finner de två barnen emellertid Min bok! och börjar läsa. Deras läsakt är dock ovanligt vidlyftig. Först vattnar de boken. Sedan klär de, sätter sig på, bär, tappar, tröstar och nattar den. En av dem läser högt ur Boken om boken för Min bok! och till sist somnar allihop.

I denna metalitterära allegori kan man å ena sidan se ett för barnbokskulturen typiskt fetischistiskt drag. Det barnlitterära sammanhanget är ju ett av de få där man fortfarande med emfas hävdar att det är ”bra”, ja att man rent av blir ”bra” av att läsa. Följaktligen är boken ett kultföremål.

Men den kan också läsas som ett påstående om vad litteratur är, om litteräriteten. Det är knappast en tillfällighet att det är just en bilderbok de två barnen kivas om och figurerar i. Bilderbokens tradition och verkan vilar på en litteräritet som är kollektiv och iscensättande. Själv tänker jag mig bilderboksläsandet som en teatral praktik, där bilderna tjänar som scenografi och där läsakten är en sorts föreställning, performativ, kritisk och rolltagande i vilken högläsare och medläsare faller varandra i talet, kommenterar, utvecklar och broderar vidare på texten.

Som idé om litteraturens vara är bilderboken därmed överlägsen alla andra litterära genrer. Nog finns det också i bilderboksgenren en hel del prefabricerad smörja. Menlösa bokserier om kaniner och katter som skrivits och tecknats på spekulation. Men där finns också en imponerande utgivning av konstnärligt fullgångna böcker och verkligt betydande litterära verk. Även detta år.

Några av genrens veteraner har kommit med fina böcker. Inger & Lasse Sandberg har skrivit en ny bok om Lilla Anna, Lilla Anna och lilla Långa Farbrorn, men framför allt ännu en volym Tummesagor. Om Lilla Anna–boken är genomsnittlig, är Tummesagorna fantastiska, framför allt när det gäller bilderna. Åtminstone en förtjänar att bli klassisk: Tummen och Dockis ligger på stranden. Över dem faller plötsligt Tumme-Mammans väldiga skugga med två ispiksliknande glasstrutar i händerna. Det är en bild som i sin sublima ambivalens skapar en storm av känslor i betraktaren.

Jan Lööfs mäktiga Matildas katter handlar om makten att tygla. Den beskriver en flickas nattdröm i vilken hennes katter blivit en tiger och ett lejon. Lööfs bildvärld, där allting på en gång är drömskt och realistiskt, är kongenial med temat. Bilden där Matilda släpar den väldiga tigern i örat uttrycker en omnipotens som genast väcker Nemesisfantasier i läsaren.

Rose och Rebecka Lagercrantz bok, Tandfén, hör inte till deras bästa. En väl alldaglig historia, kanske ett minne, om att tappa en tand. Men Rebecka Lagercrantz akvareller övertygar, framför allt i ansiktsmåleriet, fullt av minnesvärda uppsyner och uttryck.

Ulf Stark kommer med ännu en (pseudo)självbiografisk berättelse, Krutpojken. Bilderna har denna gång gjorts av Markus Majaluoma. Starks autofiktiva projekt hör till vår litteraturs allra intressantaste. Jag har en känsla av att han talar såväl till som om sig själv som barn. Minnesakt och adressering samverkar på ett vis som någon borde ägna ett par år åt att utreda. Den här gången är det framför allt ”farfar” som porträtteras, i komplicerad kontrast till den älskade morfadern.

Pernilla Stalfelts bok i år heter Färgerna och är en illustration av hur färgbegreppen strukturerar vår föreställningsvärd. Fråga någon ”Vad tänker du på om jag säger rött?”, så får du en rad annars helt disparata föremål och föreställningar till svar. Hjärta, tuppkam, tomat och läppar förstås, men också kanske; röda byxor, rödmyror eller en rödsjuk hund. Det är, som så många av Stalfelts böcker, en subtil antropologisk studie som rör vid ett grunddrag i det mänskliga tänkandet.

Ofta har jag känt mig rätt skeptisk till systrarna Cecilia och Helena Davidssons bilderböcker, men årets Mammas lilla Olle, som tolkar Alice Tegnérs bekanta visa är mycket bra. De turnerar separationens tema och lyckas återskapa den djupt tvetydiga, bitterljuva smärtan, inför den fångande moderskärleken.

Lotta Geffenblads andra bok om hunden Aston, Astons presenter, är lika stark som den förra. Bildvärlden, perspektiven, teknikerna är egenartade och uttrycksfulla. Men också berättelsen präglas av precision. Boken handlar om gåvans särskilda och svårbemästrade psykologi i hägnet av en liten familj. All den kärlek, avund, besvikelse, alla rättvisor, balanser, medkänslor, ja hela den intersubjektiva överföringsekonomi som gåvan tematiserar i intima gemenskaper ryms i Geffenblads imponerande bok.

Helena Willis, som är den enda orsaken till att böckerna om LasseMajas detektivbyrå går att uthärda, kommer med sin tredje egna bok om Olga och Stefan. I sitt parafrastiska förhållande till populärkulturen (western-genren) liknar de lite Jockum Nordströms Sailor och Pekka-böcker. Text och bild är stilfullt integrerade. Storyn är mycket löslig, gesterna överdrivna, miljöerna drastiska. Det är ett slags tecknad buskis, en övertydlighetens estetik som är lika egenartad som effektiv.

Maria Jönssons andra bok om Spyflugan Astrid, Spyflugan Astrid flyger högt är en enkel äventyrsbok som helt lever av bildfantasin. Världen ur en antropomorf spyflugas perspektiv äger intresse blott genom att skalan förskjuts. Ur Astrids perspektiv kan vi balansera på grytkanten och låta oss sugas upp i köksfläktens inre labyrinter. Men det är spännande action och boken är rolig att läsa.

Bland årets debutanter hade jag hoppats mycket på Marie Norin. Hon är en fantastisk poet som förra året även gav ut den mycket övertygande romanen Kupa. I år har hon skrivit manus till sin första bilderbok, Uffe Syskonbror. Den tar upp ett klassiskt ämne inom den pedagogiska barnlitteraturen: att få syskon. Temat behandlas för övrigt också i Peter och Ingela P Arrhenius Elvis nya lillebror går inte att stänga av. Men Marie Norin förefaller ha lämnat hela sin språkliga sensibilitet när hon nu vänder sig till barnläsare. Det är inte första gången som konstnärligt briljanta ”vuxenboksförfattare” fullständigt byter skepnad när de går över till barnlitteratur. Skälet är, skulle jag tro, att de helt oreflekterat förhåller sig till barnlitteraturens anspråk på en särskilt litteräritet, grundad i adressatens essentiella annanhet. De upprätthåller och befäster gränsen mellan vuxen och barn. Och resultatet blir som vanligt ett konstnärligt misslyckande.

En av årets två bästa bilderböcker är också skriven av en erfaren debutant, men närmar sig språket i hela dess sjungande, menande, skapande och tänkande vidd.

Kristina Digman är sedan länge en lika aktad som anlitad illustratör men för första gången blir hon textförfattare i Floras kulle. Och det är en exceptionell bok. Temat är klassiskt, ”en verklighet drömd”. Vi möter flickan Flora, på en gång skör och stark, liten och stor, som liksom sjunger fram en dröm vilken i bokens avslutning visar sig förebåda en sann verklighet. Enkelt och vackert illustrerar Digman sina ord med transparenta färger i noggrant iakttagna återgivningar av blommor, stänglar och blad. Men det är den jambiska versen som starkast fångar mig. Den ekar av svensk poesi, av Ann Jäderlund, Anders Österling och Oscar Levertin. Rytmen öppnar ett rike på gränsen mellan medvetet och omedvetet, en hypnagog värld av associationer, erinringar och fantasier. Just en sådan värld där dröm kan vara verklig, där sömnen blott är en större vaka, och omvänt.

Kristina Digman visar vilken fantastisk konstform bilderboken kan vara. Inte bara bild och ord, utan även röst, blick och gest interagerar med kritisk interpretation och kommentar till en öppen och skapande läsakt som alla andra litterära genrer har anledning att avundas. Bilderboken är helt enkelt en litteraturform som borde ha framtiden för sig. Men då måste den, tror jag, ta steget ut ur det snävt barnlitterära sammanhanget.

Den andra av årets två bästa böcker, Eva Lindströms mäktiga I skogen, är en bok som växer vid varje omläsning. Som kanske ingen annan svensk författare lyckas Eva Lindström göra stor konst av de indifferenta mellanrummen, ickehändelserna, väntan och obeslutsamheten – livet mellan avgörandena. Allt det som tillhör glömskan redan när det inträffar.

De bilderböcker jag beskrivit ovan vänder sig inte till en viss åldersgrupp. De är precis lika universella i syftning och anspråk som vilken Le Clézio-roman eller Frostenson-diktsamling som helst. Det är bara kommersiella intressen och vårt samhälles auktoritära insisterande på att barn är barn och vuxna vuxna som har intresse av att upprätthålla en särskild ”barnlitteratur” definierad utifrån adressatens ålder.

Jag brukar tala för ett annat barnlitteraturbegrepp, grundat i tanken att barnet är ett topos inom oss alla, och inte en ålder. Också små barn talar med rätta om sin ”barndom”. ”När jag var liten ...” säger treåringar, såväl som nittioåringar. Vi bär alla på, och förhåller oss ständigt, till detta barn, livet igenom. Litteratur som utforskar detta topos kunde kallas barnlitteratur. Bilderboken med sin digra tradition och sina estetiska möjligheter skulle vara central inom ett sådant barnlitteraturbegrepp.

Men alla dessa boktravar av menlösa berättelser med fula bilder som bara syftar till att bekräfta idén om barnens annanhet skulle sorteras ut ur ”barnlitteraturen” och avslöjas som det de verkligen är. Ett oblygt sätt att tjäna pengar på identitetspolitiska lögner och trötta fördomar.

FAKTA

Omnämnda böcker

Peter Arrhenius och Ingela P Arrhenius (bild): Elvis nya lillebror går inte att stänga av (Tiden)

Cecilia Davidsson och Helena Davidsson Neppelberg (bild): Mammas lilla Olle (Alfabeta)

Kristina Digman: Floras kulle (Rabén & Sjögren)

Lotta Geffenblad: Astons presenter (Bonnier Carlsen)

Maria Jönsson: Spyflugan Astrid flyger högt (Bonnier Carlsen)

Rose Lagercrantz och Rebecka Lagercrantz (bild): Tandfén (Eriksson & Lindgren)

Jan Lööf: Matildas katter (Bonnier Carlsen)

Marie Norin och Maria Nilsson Thore (bild): Uffe Syskonbror (Rabén & Sjögren)

Anna Ribbing och Amanda Eriksson (bild): Min bok! (Eriksson & Lindgren)

Inger och Lasse Sandberg (bild): Lilla Anna och lilla Långa Farbrorn samt Tummen och Dockis (Rabén & Sjögren)

Pernilla Stalfelt: Färgerna (Eriksson & Lindgren)

Ulf Stark och Markus Majaluoma (bild): Krutpojken (Bonnier Carlsen)

Helena Willis: Olga och Stefan och indiankällan (Rabén & Sjögren)

Läs Magnus William-Olssons recensioner av några av böckerna:

Ulf Nilssons Farmors alla pengar

Eva Lindströms I skogen

Lennart Hellsings Welams Vädermödor

Inger Edelfeldts De ovanligaste barnen i världen

Magnus William-Olsson